Återséenden.

Resan var full av dom.
Vera var fylld av förväntan inför detta återséende.
Med Einar och Mahilda som hon kallar Hilda.
Och Einars pappa. Som hon denna gång lärde sig heter Peter.
Som elefanten Peter.
Och Marie.
Och när Carola kom på besök med klappar till mammor och barn var stämningen på topp.

Besöket blev inte lika långt som sist.
Men lika kärt.
Mamman är så otroligt tacksam.
För barnvakten.
För lån av syskonvagn, madrass och spelande piano.
För trevligt sällskap.
För stöd i svåra skolstunder.
Vera är tacksam för lån av foppatofflor.
Aron är tacksam för pianot.


Allt blir lite festligare när man är på resa.
Lördagsgodis med polarna.
Myspys i soffan.
Att få sitta på andra barns stolar när man äter.
Och välja bland färgglada muggar och talrikar.
Att få se när dom öppnar sin fina julkalender.
Och lära sig att blåsa ut ljus och tändstickor.
Att få följa med i kompisarnas vardag.
Besöka deras öppna förskola.
Det var nog roligast av allt.
Mamman fick bokstavligt talat dra båda barnen därifrån.
Tänk, en massa sånger.
Massa barn.
Fika.
Nya leksaker.



Alla barnen var som uppslukade.
Av lek.
Var och en för sig.









Tack för detta besöket.
Nästa gång får ni komma till ett
snöigt Finland.

Lite love.

Mamman bokade om färjebiljetten.
Åkte till Sverige flera dagar tidigare.
Lämnade barnen hos barnvakt.
Drog med en nyopererad syster till stan.
Allt för denna man.
Han heter Frank Turner.


Han räddade mammans liv på sätt och vis.
Livet kändes så tråkigt och svårt ett tag.
Musiken mamman lyssnade på bestod enbart av barnvisor, mumin, Arne alligator och liknande.
Pappan suckade.
Sen fann han denna man åt mamman.
Då äntligen.
Det som hon väntat på så länge.
Gåshuden.
Adrenalinet.
Den där känslan av att den här musiken är perfekt.
Varje textrad.
Varje ackord.

Därför var mamman tvungen att gå på den här spelningen.
Hon lämnade de intet ont anande sovande barnen i trygga händer.
Hörde hur Aron skrek till igen precis när hon var på väg ut genom dörren.
Körde med fjärilar i magen till Bergsjön.
Hämtade upp syrran som hade mest ont i magen.
Några fjärilar fick dock plats.

Väl framme spred sig paniken när spelningen redan hade börjat.
Trots att vi var där i tid.
Felinformation både på biljetten och i telefon.
Lugnade dock ner oss när vi insåg att vi inte kan ha missat mer än ett par låtar.

Sen spred sig värmen.
Det var allt som mamman hade hoppats på.
Och mer.
Han spelade alla favoriterna.
Publiken så otroligt peppad.
Frank så otroligt opretentiös och mysig.
Äntligen var hon där igen.
Mamman.
På en spelning.
Efter ett par års bortavarande på grund av barnafödande.
Kändes som att vakna.
Hitta tillbaka lite till sig själv.
Frank kanske inte räddade mammans liv, men det har inte funnits en tråkig stund med honom.


The only thing there's left to do is live.

Den långa färden...

Finndjävlar åker färja.
Finlandsfärja.
Dom här finndjävlarna åker Viking Line.
Det är billigast.
Finns två färjor. Mariella och Gabriella. Den ena är lite bättre.
Åkte med den ena på vägen till Sverige och den andra tillbaka.
Ditresan gick otroligt smidigt.
Den 2 december och nästan tomt på färjan.
Ville Viking kom och hälsade på i lekrummet som barnen långa stunder hade helt för sig själva.

Det öppnades julkalender och stämningen var på topp.
Vera fick till mammans stora förskräckelse en mycket uppskattad chokladkalender med Hello Kitty.
Vi var själva på dansgolvet och hade gott om plats i kaféet.
För både två barnstolar och medhavd mat.

Sen körde mamman och barnen från Stockholm till Skara.
Vi åt som alltid på Ikea utanför Örebro.
Där laddade mamman även sin mobil i ett oövervakat vägguttag.
Någonstans efter Örebro hade vi alla tröttnat.
På de medhavda cd-skivorna.
På att sitta i bilen.
På varandras sällskap.
Att komma hem till morfar var en ren fröjd.

Det är inte alltid helt stressfritt att som ensam förälder resa med två små barn.
På vägen tillbaka följde morfar och moster med.
En otroligt lättnad.
Trots trängsel i baksätet.
Nästan för mycket Alfons Åberg.
Trafikstockning i Stockholm.
Vinterväglag.
Utsikten från bilen var helt enastående.
Tjock rimfrost hela vägen.

Resan med färjan tillbaka var lite skakig.
Den 22 december var det desto mer folk.
Morfar hade fullt upp i lekrummet.


Maten var lite sämre.
Servitören fnyste över att vi bara beställde en varmrätt.
Discot var helt ok.
Men det är trångt i hytten.
När det gungas och snarkas och skriks.
Aron skrek länge.
Morfar snarkade högt.
Färjan gungade och illamåendet trängde sig på även hos mamman.

De billigaste hytterna ligger långt ner.
Under bildäck.
Det ska man inte tänka på när det är dags att sova.
Mamman kollar för säkerhets skull vart nödutgångarna är.
Men skulle färjan välta så hamnar vi ju högst upp.
Det handlar om att hålla sig på ytan.
Både på dass.

Och i havet.

Farväl och på återseende. Del 2

Blev det inte mer än så...


Då har ändå mamman packat:
Resesäng
Julklappar
Skolpapper
Videokamera
Vanlig kamera
Batteriladdare
Bärsele
Pass
Biljetter
Bankdosor
Julgodisrecept
Ett gäng pocketböcker till gammelmoster
En hel hög gamla barnkläder till Marie
Utekläder till båda barnen
Vanliga kläder till båda barnen
Kläder till mamman
Blöjor
Tvättlappar
Necessär
Första hjälpen kit till bilen
Julkort
Välling, gröt, nappflaska, pipmugg, haklappar, matningssked
Färdkost
Ett briotåg
Tre pixiböcker
En deckare till mamman
Cd-skivor med musik och sagor till bilresan
Pennor, kalender, anteckningsbok
Julkalender
....

Hoppas inte något väsentligt glöms.
Vera börjar förstå att det är en lång resa vi har framför oss.
Först åker vi bil, sen åker vi båt, sen åker vi bil.
Sen kommer vi till morfar.
Nu är båda barnen badade.
Vera är nyklippt.
Farmor var här och lekte.
Vi är redo.

Watch out Sweden, here we come.