Kalas.

Äntligen var det dags för kalas.
Kalasfina syskon.


Vera tyckte väntan var olidlig.
När kommer alla.
När ska vi äta tårta.
När ska Aron få sina paket.
Aron tog det med ro.
Sov länge och gott innan alla kom.
Sen blev det paket.
I överflöd.
Instrument.
Tamburin.
Maracas.

Och bäst av allt.
En ny gitarr.
Gita gita.
Säger Aron oavbrutet.
Travar sen runt i lägenheten.
Varv efter varv.
Plinkandes på gitarren.
Ville inte gärna att kusinen.
Skulle röra hans älskade gitarr.

Efter att Vera öppnat alla Arons paket.
Och dom hon av någon anledning fick själv.
Var det dags för tårtan.
Mamman inte helt nöjd.
Men fokus var på ätbarhet.
För Arons del.


Det gick ner.
Två bitar till och med.
Härligt mosig och god var den.
Smälte i munnen.

Födelsedagen kantades även av.
Snuva.
Hosta.
Prickar.
Och nya färdigheter.
När möbler flyttas för kalas.
Ser Aron nya möjligheter att klättra.
Högre.
Än vad mamman och pappan vill.

Grattis på födelsedagen.
Lilla skrutten.
Tack.
Alla som var där.
Och alla som inte var det.
För fina presenter och kort.
För firandet av Aron.

På ålderns höst.

Ålderskrämpor har man ju hört talas om.
Men att dom skulle komma redan på ettårsdagen.
Var lite överraskande.
Aron slog till och med sin äldre syster.
Hon hade bara feber, snuva och hosta.
Aron de tre ovanstående.
Samt.
En eventuell svampinfektion på armen.

Och hela kroppen full av prickar.
Verkligen.
Hela kroppen.
Oförklarliga.
Men icke desto vackrare för det.

Doktorn visste inte riktigt.
Vad han skulle tro.
Inte svinkoppor denna gången.
Kanske beror prickarna på förkylningen.
Vänta och se.
Till armen en salva.
Det är inte lätt att bli gammal.

Det är skönt att ha en äldre syster.
Med erfarenhet.
Av både det ena och det andra.
Som vet hur viktigt det är.
Att dricka när man är sjuk.

Och att vila mycket.


Ett råd hon till och med.
Följde själv.

Aron 1 år.

Han var beräknad till den 21 februari.
Pappans födelsedag.
Men han trivdes bra här inne.

Mamman trivdes inte riktigt lika bra.
Inte efter flera månaders illamående.
Kräkningar.
Foglossning.
Halsbränna.
En bruten svanskota.
Mamman sov när vattnet gick.
06.15.
Hämta en handduk.
Sa mamman till pappan.
Sen kom sammandragningar.
Men ingen smärta.
Mamman visste inte vad hon skulle tro.
Sist var det bara smärta.
Vi åt frukost.
Packade ihop alla grejer i lugn och ro.
Vera gick och hämtade bilbarnstolen.
Hon visste att bebisen behövde den.
Körde Vera till pappans moster.
Nu ska vi hämta bebisen.
Förklarade mamman och pappan.
Vera hade redan fullt upp.
Vid 12-tiden åkte vi till sjukhuset.
Kollade hjärtljud.
Sammandragningar.
Vattnet rann.
Allt var ok.
Tog ett tag innan läkaren kom.
Vi gick och åt lunch i kafeterian.
Mamman satt med en stor handduk innanför byxorna.
Lite märkligt att sitta där.
Ätandes bland all sjukvårdspersonal.
Medans vattnet fortsatte att forsa.
Sammandragningarna starka nu.
Ingen smärta.
Lite pinsamt.
Att gå med våta byxor.
Läkaren undersökte.
Öppen 3-4cm.
Mamman kunde inte tro att det var sant.
Inte alls.
Med Vera var hon inte öppen någonting.
Efter flera dagar av pinvärkar.
Glada i hågen.
Åkte mamman och pappan till pappans moster.
För att hälsa på Vera.
Byta kläder.
På parkeringen kom smärtan.
Men helt ok var det.
Sen stod mamman i duschen.
Länge.
Gjorde lite höftdans mellan värkarna.
Satte tydligen fart.
Rätt som det var.
Kom värkarna tätt.
Shit.
Tänkte mamman.
Nu är det bråttom.
Svårt att få på kläderna.
Svårt att åka bil.
Klockan 14.30 sitter vi i bilen.
3 minuter mellan värkarna.
Smärtan stark nu.
Pappan parkerar bilen.
Mamman stapplar in på sjukhuset.
Stannar.
Andas.
Stönar.
Frustar.
Rör mig inte.
Nudda mig inte.
Väser mamman mellan värkarna.
Fick komma till ett rum.
Lyckades byta om.
Mellan otroligt intensiva värkar.
Öppen 8 cm.
Pappan otroligt glad och lättad.
Mamman ville ha epidural.
Läkaren kommer för att lägga den.
Då.
Går hjärtljuden ner.
Sen går det fort.
Barnmorskan vänder mamman på sängen.
Med våld.
Mamman vill bara andas genom värken.
Nu.
Skriker barnmorskan.
Sen ringer hon.
Mamman förstår inte vad som sägs.
Hon förstår bara ett ord.
Hätä.
Det betyder fara.
Sen kommer människor in i rummet.
Lyfter över mamman på en annan säng.
Panik.
Tänk om.
Tänk om.
Pojken inte klarar sig.
Mamman tittar på pappa.
Dom vet vad dom gör säger han.
Sen kör dom in mamman i operationssalen.
Det finns många i rummet.
Läkaren pratar engelska.
Mamman får en mask över ansiket.
Nålar i armen.
Sen slocknar det.
15.39
Lyfte dom ut världens finaste lilla pojke ur mammans mage.
Han skrek.
Berättade barnmorskan efteråt.
Tio minuter senare.
Höll pappan honom i sin famn.
Pappans väntan var lång.
Innan han visste om allt skulle gå bra.
Med mamman.
Med pojken.
Då blir kort tid lång.
Mamman vaknade av enorm smärta.
Grät.
En sköterska kom fram.
Klappade mamman på kinden.
Berättade att allt gått bra.
You have a healthy boy.
Gav mamman mer smärtstillande.
Mamman somnade om.
Sen efter några timmar.
Kom mamman äntligen till bb.
Tårarna rann.
Där stod världens finaste pappa.
Med världens finaste pojke i famnen.
Tacksamheten.
För att allt hade gått bra.
Går inte att beskriva i ord.
Det tar på krafterna att föda barn.
Att hantera smärtan.
Oron.
Glädjen.

Kärleken.
Så stark från första ögonkastet.
Så underbart ömsesidig.
När man fått ett år av distans.
Inser man komiken i den hela.
Denna lilla plutt.
Med sned näsa.
Ögon som tittade i kors.
Var den vackraste pojken vi sett.
Han fick heta Aron.

Lillebror.
Sa Vera.
Hon petade försiktigt.
Satte på honom mössan hon haft med i ett paket.
Undrade var hans händer var.
Dom gömdes under kläderna.


På ett ögonblick hade hon blivit stor.
Storasyster.

Det var ett år sen idag.
Ett år fyllt av kramar.
Skratt.
Gråt.
Kärlek.

Klass.

Mamman är mycket väl medveten om.
Att som utbildad social arbetare.
Tillhör man medelklassen.
Men som arbetslös social arbetare då.
Med en låginkomsttagare till sambo.
Vad tillhör man då.
Inte dom som köper meandi kläder på hemmavisningar i alla fall.
Inte heller dom som köper begagnade meandi kläder på tradera.
Det ligger liksom utanför.
Budgeten.
Kanske också utanför.
Intresset.
För hur lycklig blir man av att lägga 280 spänn.
På en t-shirt i storlek 80.
Som dagen efter fläckas ner.
Idag var mamman och Aron på meandi visning.
Tillsammans med 7 andra.
Hemmamammor.
Hemmafruar.
Mamman kände sig inte hemma.
Klasstillhörighet i all ära.
Handlar om så mycket mer än benämningen.
Det handlar om att förstå att man lever.
I helt olika verkligheter.
Med helt olika förutsättningar.
Och i vissa fall helt olika ambitioner.
Mamman har inte ambitionen.
Att kunna klä sina kläder i dyra märken.
Mamman vill bara ha ett jobb hon trivs med.
Pengar till det nödvändigaste.
Vad nu det är.
Aron tyckte att kläderna var onödiga.
Desto nödvändigare var alla leksaker.

Och alla roliga barn.
Som ville ha samma leksaker.

Och alla knappar.
Lådor och skåp.
En glänsade bit golv vid kakelugnen.

Mamman var glad.
När det var över.
Väldigt glad att inte Vera följde med.
Hade inte varit roligt.
Att förklara.
Att alla andra barn får välja fina kläder.
Men inte hon.

Pappan.

Igår fyllde pappan år.
Inte mindre än 35 stycken.
Lite firande hanns det med.
En sovmorgon fick han också.
Sen kom familjen tassande.
Ingen ville sjunga.
Men Aron sa hurra.

En liten anspråkslös present.
I form av härligt doftande ekologiskt shampo.

Och ett vackert kort.


Och två väluppfostrade barn.
Och en ännu mer väluppfostrad fästmö.

Vintern.

Inte är våren på väg.
Här är bara vinter.
Kall kall vinter.
Aldrig hade mamman tänkt.
Att hon skulle bli trött på vacker vit vinter.
Men nu när kylan.
Inte vill ge sig.
Börjar mamman tröttna.
Tröttna på att inte kunna gå ut med barnen.
Tröttna på minusgraderna.
Som alltför ofta är fler än 20.
Det är inte roligt.
Att försöka gå på stan.
I 23 minusgrader och blåst.
Det är inte roligt att få huvudvärk.
Av kylan.
Det är inte roligt när bussen är 18 minuter försenad.
När man väntar i kylan.
Mamman hatar den som sa.
Det finns inget dåligt väder.
Finndjävlarna har minsann inte dåliga kläder.
Det finns dåligt väder.

Våren.

En dag i bilen.
Sken solen.
Titta mamma.
Sa Vera.
Där kommer våren.
Det var tjugo minusgrader ute den morgonen.
Våren kändes långt borta.
Det tar ett tag innan våren kommer.
Sa mamman.
Men nånting händer.
När klockan ringer klockan sju.
På morgonen.
Börjar det redan bli ljust.
Ibland lyser solen starkt.
Bländar stackars Aron mitt i maten.
Vi längtar lite.
Efter våren.
Dricker uppiggande drinkar.
Soliga apelsiner.
Fräsch selleri.
Kanske en otippad kombination.
Men gott.
Och lite som våren.
Ljusgrön.

På vift.

Det går lite trögt med mammans finska kunskaper.
Inte blir det bättre.
Av svenskspråkigt umgänge.
Men roligt var det.
Matilda och Vera går på samma dagis.
Matilda är ett år äldre än Vera.
Hennes bror Max är ett halvår äldre än Aron.
Familjen har även hunden Dino.
Och denna dag en extra hund på besök.
Aron kunde inte sluta titta.
Härma.
Titta igen.
Hundarna var så fina.
Och så svåråtkomliga där bakom grinden.

Tills Max.
Var vänlig nog att visa Aron.
Hur man öppnar grinden.


Mamman hann rusa fram i sista stund.
Innan Aron ramlade ner för alla trapporna.
Sen provade han flera gånger till.
Hoppas han glömmer hur han gjorde.
Innan nästa besök.
Max.
Kommer nog lära honom fler busstreck.

Storasystrarna hade fullt upp.
Med annat.
Leka med dockskåpet.
Beundra Matildas böcker.
Spionera på grannarna.
Med kikare.
Meta med en korg.
Äta vattenmelon och bulle.
Mammorna försökte.
Få även dom på bild.



Gick så där.
Men det blir fler tillfällen.
Vi ses snart igen.
Här trivs vi.
Alla barnen.
Och mamman.

Smarrigt.

Äntligen.
Hade mamman bakat.
Något som alla tyckte om.
Något som den kräsnaste av småtjejer.
Slukade med god aptit.
Kanske har sockersuget kommit med åldern.

Eller kanske varierar det.
Från dag till dag.
Som hos pappan.
Mammans är konstant.
Så verkar det också vara.
Med sonen.

Tur att dom var små.
Då kan man äta desto fler.

Nya bekantskaper.

Vera hade lite svårt att förstå.
Med vem hon skulle prata vad.
Två mammor.
En pappa.
Fyra barn.
Fyra språk.
Jo, förklarade mamman.
Med pojken ska du prata finska.
Men han pratar ett annat språk.
Med sin mamma.
Och mamman.
Pratar ett annat språk.
Med hans mamma.
Svenska, finska, tyska, engelska.
Blandas friskt.
Förklaringarna var dock överflödiga.
När blygheten släppt.
Behöver barnen inget språk alls.


Alla vet ändå.
När det är dags att hoppa på madrassen.
Banka på fönstret.
Slänga sig ner.
Springa runt runt.


Aron hängde inte alltid med.
I det enorma tempo Vera och Jonas höll.
Inte Loris heller.

Vera vill aldrig åka hem.
Hon ville bara springa, hoppa och brottas.
Med sin nyfunna vän.
Trots att dom blev osams.
Om vem som skulle leka med bebisleksaken.
Trots att dom ibland inte pratade samma språk.
Det gjorde liksom ingenting.
Nästa gång ska vi stanna hela dan.
Bestämde Vera.

Alla språkbarriärer.
Vuxna oroar sig för.
Existerar inte hos barnen.
Men bebisen då.
Undrar Vera.
Vilken språk pratar han.

Bebisspråk.
Svarar mamman.
För att ännu mer komplicera saken.

Ledsamheter.

Mamman börjar inse.
Det är dags att ta farväl.
Av en era.
När båda barnen sov.
Två timmar mitt på dagen.
Samtidigt.
Vera är nu så stor.
Enligt henne själv.
Att hon inte orkar sova på dagen.
Mammans försök är ihärdiga.
Dock inser även mamman.
Att det inte är värt att bråka.
En timme om dan.
Om någonting som ändå inte kommer ske.
Har Vera bestämt sig för att inte sova.
Sover hon inte.
Mamman sörjer sitt lilla andningshål.
Men inser att det innbär.
Att lilltösen blir stor.
Det är inget att sörja över.

Aron sörjer.
Sin allra bästa julklapp.
Mumingitarren.
Som han spelat på.
Sjungit med.
Varje dag.
Många gånger.
Varje dag.
Han satt och spelade.
Stod och spelade.
Gick och spelade.
Tyvärr stod han även ibland.
På gitarren.
Till sist höll den inte längre.


Tur att födelsedagen.
Inte är långt borta.

Tjocka släkten.

I stort sett varje helg.
Får vi äran.
Att njuta av den tjocka släkten.
Det var ju lite därför.
Finndjävlarna flyttade hit.
Här finns barnens.
Farmor.
Farfar och extrafarmor.
Två gammelmostrar med familj.
Farbror med kusin.
Två faddrar.
Gammelmormor och gammelmorfar.
Mamman och pappan njuter.
Av en stunds avlastning.
Bastubad.
Smarrigt fika.
Barnen njuter.
Av allt.

Vera njuter av den odelade uppmärksamheten.
Av en måltid.
Av modellera.
Avnjuten tillsammans med en gammelmoster.


Aron njuter av.
Nya leksaker.
Nya smaker.
Nya klätterställen.
Nya upptäckter hela tiden.
En uppsjö av fjärrkontroller.
Krukväxter inom gripavstånd.
En stor lastbil vars flak tippar.
När man klättar upp på det.
Små upptäckter hela tiden.
Sin egen vikt.


Sin eget fejs.

Turmeric, gurkmeja, kurkumaa

Det är inte alltid vackert.


Fläckarna går sällan bort.



Den har en tendens att hamna överallt.

Gotta love it.