Finnsmakaren

Det är helt naturligt att vara lite skeptisk i början.










Aron har alltid skrockat lite grann när han fått en sked med d-vitamindroppar.
Därför tänkte mamman och pappan att det kommer nog att gå som smort det här med maten.

Sen fick han lite potatis.
Inte så kul.
Kväljningar.
Fick inte ner det.
Ut med skiten bara.

Sen fick han lite morot som mamman kokat och pressat i vitlökspressen.
Det fastnade i halsen.
Mamman har gått första hjälpen kurs.
Upp och ner med ungen bara.
Då andades han igen.

Sen provade mamman att ge lite köpt fruktpuré.
Då gick det.
Han svalde.










En sån enorm lättnad.
Sen blev det köpepuré ett tag. Potatis. Blomkål. Morot.
Sen gjorde mamman egen brocoolipuré.
Gick som smort.
Sen avocado. Mums.
Banan. Oh my God, MUMS.
Kiwi. Mums.













Lite smörgåsrån.
Märkligt men gott.
Imorgon provar vi gröten.
Åh så skönt tycker mamman.
Kanske kan slippa nattamningen snart.

Kanske mamman är lite väl ivrig.
Ska man verkligen ge honom avocado, päron, kiwi, banan, broccoli och majs.
På samma dag.
Men han sitter ju där i stolen och suktar.
Alla andra äter ju.

Har man haft en matvägrare i familjen är man glad om man slipper en till.











Än så länge ser det bra ut.
Mums.

Varför det?

Det är ju bra att man är vetgirig.
Men för den som antas sitta inne med kunskapen kan det bli lite påfrestande.

Idag har mamman svarat på 183 frågor.

Det allra flesta lydde: Varför det?
Vera frågar det i all oändlighet.
Mamman svarar bäst hon kan.
Jag vet inte.
Svarar mamman ganska ofta.
Det bara är så.
Händer det också att hon säger.
Inte så pedagogiskt kanske.

Det börjar oftast okomplicerat.
"Vad gör pappa på jobbet?"
Han tar han om sjuka barn.
"Varför det?"
För att han jobbar på ett sjuhus.
"Varför det?"
För att han vill det.
"Vad gör han med barnen?"
Han leker med dom, hjälper dom att skriva och läsa, ger dom mat.
"Varför det?"
För att dom behöver hjälp med det.
"Varför det?"
För att dom är sjuka.
"Varför det?"

Det är ingen idé att låtsas att man inte hör. Frågan upprepas tills den fått ett svar.
"Var bor grodan?"
Den bor här i skogen.
"Varför det?"
Alla djur bor i skogen.
"Varför det?"

Många av frågorna har ren praktisk karaktär.
"Får jag går ner från stolen?"
"Får jag ta med pippi ut?"
"Får jag stå på Aron?"

Ibland kommer stora frågor från ingenstans.
"Älskar du pappa?"
Ja, jag älskar pappa.
"Älskar du mig?"
Ja.
"Älskar du krokodilen?"

Alla frågor får inte svar.

Till försvar för kvinnans rättigheter

Aron börjar lite lätt.
Med 1800-tals feminismen.

Loppis

I Finland är det poppis med loppis.
Minst sagt.
Alla går på loppis.
Det finns inte så mycket second hand affärer typ myrorna här.
Här hyr man ett bord och säljer sina egna grejer.
På vissa ställen hyr man ett bord en vecka i en stor lokal och lämnar sina grejer där med priser på. Sen registreras det i kassan vem som sålt grejerna och så kan man komma och hämta sina pengar när veckan är slut.
Eller så kan man hyra ett bord över dan och själv sälja grejer.
Så gjorde vi.
Så här förväntansfull var sonen.

Så här mycket grejer hade vi med oss.
Det var lite av varje.
Mest kläder.
Barnkläder.
Vi tog inte mycket betalt.
5-10kr för alla barnkläder.
30kr för vuxenkläder.
50kr för jackor.

Det var väldigt kul.
Syftet var inte att tjäna pengar även om det inte är fel att både bli av med grejer man inte behöver och samtidigt få en slant för det.
Vi sålde en hel del.
Det kostade 100kr att hyra bordet.
Pappan köpte ett par handskar, ett antal koppar kaffe, mamman köpte en påse nybakade kanelbullar och ett par byxor till sonen.

Vi sålde grejer i 4 timmar.
Sen packade vi med oss vad som kändes som nästan allt hem igen.
Men vi hade nästan 400kr i pengaburken.
Nåt hade vi blivit av med i alla fall.
Resten ställer vi i förrådet.
Sen försöker vi sälja det en annan gång.

Nu vet vi vad som säljer bäst.
Hur man ska lägga upp grejerna.
Vad som är bra priser.

En sak tar vi garanterat med nästa gång.
Denna pyjamasen.
Det var minst 30 personer
som lyfte upp den
och tittade på den.
Ingen köpte den.
Många tittade vidare
och köpte nåt annat.



Vi upptäckte nåt annat också.
Det är alltid bra att ha med en bebis.
Nån som sitter i bilbarnstolen och jollrar.
Dadadadada.
Nån som folk kan le åt.
Det gör att dom stannar en stund extra.
Kanske köper nåt.
Bara för att han är så oemotståndligt söt.

Gratis

När pengarna inte räcker.
Till babysim.
Eller barnrytmikgrupper.
Eller shoppingrundor.
Eller kaffe latte på stan.
Eller barnteater.
Eller gymkort på gym med barnpassning.

Då är det tur att detta är gratis...

Vi for ut i skogen.
Mamman och barnen.
Hade aldrig varit där tidigare.
Vi hittade ett blåbär.
Sen besteg vi ett berg.
Åt lite plättar.
Och russin.
Och grävde i myllan.
Och njöt.

Godmorgonstunden

Det är lite svårare att njuta av morgonstunden.
Helt plötsligt börjar han prata.
Dadadadada.
Han rullar på mamman.
Sen sparkar han pappan i ryggen.
Sen ler han mot oss.

Då är det bara att bita ihop.
Att inse att det är dags att gå upp.
Han somnar inte om igen.
Trots att man tvingar in nappen.
Vaggar honom på rummpan.
Lägger honom i sovställning gång på gång.

Lite jobbigt är det ju när klockan är 6.25.
Lite jobbigt även klockan 7.35.
Lite jobbigt att inte sova hela natten.

Vera sover hela natten.
I sin egen säng.
I sitt rum.
Sen kommer hon smygande på morgonen.
Var är Aron, frågor hon.
Det har hon gjort varje morgon sen vi kom hem från BB.

Ibland måste vi väcka henne.
Jag vill till kudden, säger hon.
Eller NEEEEEEJJJ!
Ofta känns det så på morgonen. För mamman och pappan i alla fall.
Sen dricker vi lite kaffe och lite te och sen känns det lite bättre.

Godnattstunden

Kanske är det för att dom är sötast när dom sover.
Kanske är det för att vi inte är så himla smarta.
Kanske är det för att vi inte kan komma på nåt bättre att göra.

Pappan och Mamman har börjat lägga båda barnen samtidigt.
Tillsammans.
Det började med att mamman gjorde så i Sverige. När hon inte hade så mycket val. Sen berättade hon för pappan hur smidigt och mysigt det var.
Då ville han vara med.
Mamman tänkte att han efter ett tag kunde ta över.
Det blev inte så.

Efter kvällsmat, pottkissande, blöjbyten, pyjamaspåklädning och tandborstning beger sig hela familjen in i sovrummet. Där ammas sonen en liten stund medan Vera bläddrar i en bok.
Sen lägger vi oss tillrätta.
Mamman i mitten, sonen till höger, dottern till vänster.
Pappan på tvärs vid fotändan.

Mamman läser en saga. Vera lyssnar uppmärksamt. Aron jollrar och leker med nappen. Ibland skriker han.

Sen är det dags att prata en stund. Kanske om vad man gjort under dagen eller vad som väntas av morgondagen. Då får mamman och pappan höra mycket roligt.
Vera kanske berättar vad hon vill ha på pannkakorna, "Mamma, kom ihåg, jag vill ha socker på pannkakorna." Eller så bearbetar vi något som varit lite jobbigt. "Mamma, varför blev Tjockis rädd?" För att dom sprängde. "Hur lät det då?", mamman härmar sprängljud. "Varför sprängde dom?" För att dom bygger ett hus. "Varför blev Tjockis rädd?" osv.
Ibland myser vi bara.
Jag älskar dig lilla Vera, säger mamman. Vera ler och myser. Och dig med lilla Aron.
"Älskar du mig?" undrar Vera, Ja, säger mamman. "Älskar du Aron, Älskar du mig Aron, Kan jag bära Aron?" undrar Vera.

Sen säger vi godnatt och släcker lampan.
Barnen gör allt för att inte somna.
Var och en på sin sida.
Vera viskar, leker med täcket, rör på sig oavbrutet, gnuggar ögonen, vill ha filt, tar sen bort den när det blir för varmt osv.
Aron skriker ofta en stund, tar ur nappen, vrider och vänder på sig, försöker krypa iväg, nyper mamman hårt i armen, osv.

Mamman sjunger.
Sen Vera föddes och fram till för ett par månader sen sjöng hon alltid Nu i ro slumra in första versen om och om igen. Sen läste vi en bok där sången om trollmor fanns med. Sen dess vill Vera att vi ska sjunga den.
Hon kan den nu.
Det händer att hon sjunger med.
Det händer att mamman eller pappan får ett skrattanfall då.
Det händer att mamman eller pappan får skrattanfall åt andra saker.
Som när Vera lägger sig så nära ens ansikte att man inte kan se på henne utan att titta i kors.
Eller när Aron nyper snabbt och taktfast i mammans hand som för att skicka morsesignaler.
Det är högst olämpligt att som föräldrer få skrattanfall vid läggningen.

Det händer ganska ofta att pappan somnar.
Först.
Om han då snarkar puffar mamman på honom.
Då slutar han.

Till slut.
Och oftast ungefär samtidigt.
Somnar dom.


När dom sen ligger där och andas ljudligt.
Då förstår man varför vi vill vara med båda två.
Dom växer ju så fort.
Snart vill dom inte ha med oss längre.
Men nu.
Nu vill dom inte sova utan oss.
Mys.