Hej sommar.

Finndjävlarna har legat i.
Hårdträning.
Spänt upp tältet. 
Införskaffat liggunderlag. 

Testat vädret.
Testat fläkten varje natt.
Testat solkrämen.
Invigt badsäsongen.
Testat badtemperaturen.
Varje dag.
 

Provsmakat glassen.
Teståkt båten.
Kontrollerat passformen.
På solglasögonen.

Finndjävlarna har haft god tid.
Att träna.
Här har det inte regnat.
Mer än några minuter.
På en månad.
Dom senaste två veckorna.
Har det varit över.
25 grader varmt.
Träningen var hård.
Nu är den över.
Nu är tiden inne.
För semester.
Finndjävlarna är redo.
Är du.

Ganska blodigt allvar.

Vera tog ishockey-vm.
På allvar.
Förstod.
Att det var mycket på spel.
När Sverige mötte Finland.
Mamman sa att Vera som är svensk.
Får ju heja på Sverige med mamman.
Och Aron som är finsk.
Får heja med pappan på Finland.

Sagt och gjort.
Fyra rumpor bänkade sig i soffan.
Vera ritade två svenska flaggor.
Och två finska.
Sen började allvaret.
Men Vera sa efter en stund.
Att hon nog ändå ville heja.
På Finland.
Eftersom hon bor här.
Det fick hon gärna.
Men förlusten sved hårt.
Hos alla finnar.
Pappan och grannen.
Gick på varsitt håll ut i skogen.
Högg ner var sitt träd.
Vera verkade inte så besviken.
Men några dagar senare kom hon hem från dagis med en teckning.
Mamman såg att den föreställde.
En hockeymatch.
Mamman frågade vad det var.
Vera sa att det var Finland.
Som spelade mot Sverige.
Dom behövde träna tyckte hon.
Så att dom inte förlorar nästa gång.
Det är inte roligt.
Att förlora.
Och mamman fick glädjas.
Åt guldet i sin ensamhet.