Surskruttan...

Det är nog inte rättvist att kalla henne sur.
Det är hon faktiskt inte.
Bara när hon inte får som hon vill.
När pappan beklagade sig över fröken tvärtemot hos gammelmormor och gammelmorfar fick han ingen sympati.
Det måste vara så.
Utbrast gammelmormor.
Det hör till åldern, annars är det något fel.
Och det vet vi ju.
Men man får väl ändå bli lite trött.

Pappan fick tipset av en jobbarkompis att säga åt henne att hon inte får göra det som man vill att hon ska göra.
Det hade tydligen fungerat på dennes barn.
Pappan provar glatt.
Du får inte äta upp maten Vera.
Nej, jag äter inte upp maten.
Våran Vera är liksom smartare än så.
Men hon vill göra allt på sitt sätt nu.
Måste göra om det om man gör något åt henne.
Men hon lyssnar faktiskt.
Om än efter ett par (läs många) uppmaningar.

Men hon svarar alltid tvärtemot.
Kom hit nu.
Jag kommer inte.
Gå och kissa på pottan.
Jag ska inte kissa på pottan.
Sätt på dig skorna.
Jag sätter inte på mig skorna.
osv. osv. osv.
Envis.
Ja.
Bestämd i sina åsikter.
Ja.
Trotsig.
Ganska.
Men hon får inte totala utbrott.
Ännu.
Det kanske kommer.
Än så länge ser hon mest ut så här:

En uppsyn som får de flesta på fall.
I alla fall dom som inte bor med henne.
Den starka viljan kan man inte annat än beundra.
Och den enorma tron på sig själv.
Jag ska åka motorcykel när jag blir stor.
Jag ska spela ishockey.
Jag ska bli doktor.
Jag ska göra grävskopa.
osv. osv. osv.

Surskrutten

Gud vad han krånglar.
Tänkte mamman.
Trots att förkylningen var över har han inte velat äta.
Den lilla pojken.
Skriker vid matbordet.
Kastar huvudet bakåt i protest.
Nu blir han som systern.
Tänkte mamman.

Vi ringde BVC.
Hur mycket får han krångla innan vi behöver väga honom.
Vänta ett tag till tyckte dom.
Kan vara öroninflammation.
Kan vara utvecklingsfas.
Kan vara tänder på gång.

Knappast.
Sa pappan och mamman.
Vera var 1 år och 4 mån när första tanden tittade fram.

Sen stack mamman in fingret.
I pojkens mun.
Mest för skoj skull.
Då kände hon den.
Det lilla riskornet till tand.
Helt ofattbart.
Nu vet vi, lilla gubben.
Varför du krånglat så.
Nu vet vi, älskade lilla skrutten.
Förlåt att vi suckat så.

Kön...

Mamman och pappan valde att klä sin dotter i till stor del "könsneutrala" kläder.
Inte bara rött och rosa.
Inte bara blommigt och puttinuttigt.
Det fick resultatet att dom flesta som träffade henne första gången, och inte kände henne trodde att det var en pojke.

Pojkar och flickor behandlas olika.
När folk tror att ett litet barn är en pojke bemöter dom det annorlunda än om det är en flicka.
Mamman tycker nog att folk i allmänhet bemöter små pojkar bättre än små flickor.
Därför såg hon inga nackdelar med att folk behandlade Vera som en pojke.
Tvärtom.

Detta har fortsatt.
Trots aningen mer flickiga kläder utgår folk oftast från att hon är en pojke.
Hon beter sig kanske så som folk uppfattar att små pojkar beter sig.
Hoppar, klättrar, springer, busar, tycker om maskiner och fordon.
Hon tycker om dockor också.
Folk får tro vad dom vill.

Men det retar mamman en aning när folk utgår från att dom kan bedöma ett barns kön enbart utifrån klädsel.
Vera trodde väldigt länge att det bara fanns pojkar.
Nu vet hon att det finns flickor, tanter, gubbar, tjejer, farbröder också.
Hon säger att hon är en pojke.
Det får hon vara om hon vill.

Nu har mamman dock upptäckt att folk även utgår från att dom kan bedöma ett barns ålder enbart utifrån storlek.
Vera är liten i växten.
Därmed tror folk att hon är myckte yngre än hon är.
Aron är ganska stor i växten.
Det händer att folk tror att de är tvillingar.

Inte så farligt.
Kan man tycka.
Men det blir det.
Om folk ,som en mamma på lekplatsen, utgick ifrån att Vera var väldigt liten och pratade om henne som en bebis. Hon sa till sin dotter "Låt pojken leka lite först, han är så liten så han förstår inte hur man gör".
Hon sa det högt så att Vera hörde.
Då blev mamman irriterad.
Varför säger man en sån sak.
Hur ung Vera än hade varit så hade hon ju förstått att det sades något negativt om henne.

Inte gör det något att folk tror att Vera är en pojke.
Inte heller att dom tycker att hon är liten.
Men det är inte roligt när hon behandlas som en liten bebis.

Mamman önskar att folk inte borde förutsätta att dom vet allt om barn dom inte känner.
Fråga hellre hur gammalt barnet är.
Eller om det är en pojke eller flicka.
Vad nu det skulle ha för betydelse.

Könet.

Finns i betraktarens ögon.

Slår ett slag för tygblöjan...

Det är dyrt med blöjor.
Väldigt dyrt.
Mycket sopor blir det också.
Därför föreslår mamman att du börjar använda tygblöjor.
Vi har använt Imse Vimses blöjbyxor, med vikblöjor till.
Du behöver för detta:
- ca 5 st blöjbyxor.
Vi föredrar den typen som heter diaper cover soft, den håller vätan borta bäst.
- Vikblöjor, vi har 30st och det har räckt till två blöjbarn samtidigt. Har man bara ett blöjbarn räcker det med färre. Ju fler man har desto mer sällan behöver man tvätta.
Vikblöjorna är tunna och torkar snabbt. Över natten.
Och billiga.
- När barnet börjar äta fast föda och bajsa "fast" är det bra att ha rispapper i blöjan.
Pappret fångar upp bajset och man spolar ner hela skiten i toaletten.
- En hink att förvara smutsiga blöjor i.
Vi tycker att det funkat bra att bara skölja blöjorna lite, (bajset måste man tvätta bort ordentligt) och sen lägga dom i hinken. Tvättar man varannan eller var tredje dag blir det inte så äckligt.
Det kan vara lite trixigt att veta hur man ska vika i början.
Här nedan följer instruktioner:


Ta en tygblöja och lägg ut den på golvet, vik den sedan på mitten, sen ytterligare en gång på mitten tills du fått en fyrkant.
Ta sedan tag i det hörn där blöjan inte är vikt och dra så att blöjan bildar en triangel. Detta moment kan vara lite lurigt innan man kommer på hur man ska göra. Sen går det hur lätt som helst.


När blöjan ser ut så här :

Så vänd den upp och ner, utan att förstöra vikningen. Den ser då ut så här:

Ta då tag i fyrkantdelen och vik den två gånger så att du får en tjockare del av blöja i mitten. Det är den som skall fånga upp kiss och bajs.

Placera sedan den färdigvikta blöjan på en blöjbyxa, den smala delen av triangeln skall vara neråt. Lägg på ungen och vik ihop kanterna. Det är enklast att börja med den del som är under barnets rumpa.

Vik sedan över kanterna, håll en hand över och fäst ihop blöjbyxan. Var noga med att stoppa in alla delar av vikblöjan under blöjbyxan, om något sticker ut kommer det att göra kläderna våta.


Eventuella frågor:

Hur gör man när man är på stan?

Man kan välja att använda "vanliga" blöjor när man är bortrest eller ute på vift, annars har man bara en plastpåse i skötväskan där man kan lägga den använda blöjan för att ta med den hem.

Hur håller blöjorna på natten?

Vi har haft tygblöjor dygnet runt med Vera men med Aron, som kissar helt otroligt mycket och varit känslig för att ha våt blöja, har vi haft en "vanlig" blöja på natten.

Blir dom verkligen rena när man tvättar dom?

Ja, det tycker vi i alla fall. Har man dock en värdelös tvättmaskin kan vissa bajsfläckar finnas kvar, men ingen lukt eller liknande. Vi tvättar andra saker med blöjorna för att alltid ha fullt maskin.

Kan alla barn ha tygblöjor?

Ja, absolut. Det kan dock hända att olika typer av blöjor passar olika barn. Om barnet är väldigt smalt kan man uppleva att det alltid bajsar utanför, men det brukar bli bättre när dom blir några månader gamla. Om barnet är väldigt tjockt kan det vara värt att prova olika byxblöjor för att se att dom inte är för trånga runt midjan och låren.

Hur snyggt är det med tygblöja egentligen?

Ja, här kan man ju ha olika åsikter. Vera har ju alltid varit liten i växten men resultatet att hon fick en enorm rumpa när hon hade tygblöja, med små kycklingben som stack ut. Men Aron som varit större ser ut som om han har en normal rumpa...

Det är aldrig för sent att börja använda tygblöjor, även om ni har vanliga blöjor nu. Det är så otroligt skönt att slippa slänga sopor flera gånger om dan och att kunna lägga pengar på annat.

Och så här glada barn får man om man låter dom ha tygblöja...

Hösten...

Säga vad man vill om detta kalla land.
Hösten är i alla fall vacker.

Förkylda små finndjävlar

Det är inte roligt att vara förkyld.

Livets första förkylning tar extra hårt.

Man blir helt slut.
Både som mamma och barn.

Den stora lillebrodern

Han ville väl inte vara sämre han.
Krånglar syrran gör jag det med.
Tänkte lillebrodern.
På BB verkade amningen fungera perfekt.
Efter ett par veckor hördes ett märkligt ljud.
Smack. Smack. Slurp.
Det lät ganska mysigt.
Men mamman och pappan visste att det betydde ett dåligt grepp.
Pojken snuttade.
Precis som storasystern hade gjort.
Då fick vi rådet att amma så här.

Sen fick han snutta hur mycket han ville.
Han fick i sig mjölken i alla fall.
Måste säga att det var ett oerhört bekvämt sätt att amma på.
Dock ej så smidigt om man var ute på stan.
Men det var vi ganska sällan.
Han åt på sitt sätt.
Och gick upp bra i vikt.
Det dög för oss.

Sen blev det smakportiner.
Har hittills funkar väldigt bra.
Peppar. Peppar.
Och gröten funkar.
Han äter dubbelt så stora portioner som Vera.
Det känns väldigt skönt.

Amningen börjar bli impopulär.
Han försöker krypa iväg.
Äter lite.
Tittar upp på mamman.
Tittar på bröstvårtan.
Övar pincettgreppet.
På bröstvårtan.
Drar lite.
Äter lite.
Biter lite.
Skrattar åt bröstvårtan lite.
Snart vill mamman ha brösten för sig själv.

Denna gången är vi väl förberedda.
På eventuellt krångel.
Han får hårt motstånd om han försöker.
Mamman och pappan är härdade.
Och stressar inte längre över mat.
Nu får dom äta som dom äter.
Båda två.

Den lilla storasystern

Det är inte helt lätt att tas med en matvägrare.


Det började redan med amningen.
Dom första veckorna somnade hon ifrån det.
Inget hjälpte.
Massage.
Ta av henne kläderna.
Lägga henne på kalla golvet.
Hon bara sov.
Sen gick det bra ett tag, sen tyckte hon att det där med bröst det var ju tråkigt.
Flaskan är ju så mycket snabbare.
Då slutade vi med flaskan.
Det funkade efter ett tag.
Sen vid 3 månaders ålder var det inte så intressant längre.
Det där med mat.
Hon hade liksom inte tid att ligga där och smaska.
Fanns så mycket annat att titta på.
Och hitta på.

Kurvan gick ner.
Nu får hon allt gå upp lite mer till nästa gång, sa dom på BVC.
Men dom sa inte hur, mamman helammade fortfarande.
Kurvan gick ner ännu mer.
Vi började ge lite vanlig mat.
Fick tips från BVC.
Kurvan gick inte upp.
Mamman och pappan gick till sist till dietist.
Hon var hård.
Men full av råd.
Allt som sagts på BVC var fel.
Vera hade inte fått så mycket mat som hon behövde.
BVC borde ha slagit larm mycket tidigare, sa hon.
De flesta tips vi fått från dom var felaktiga och rent av skadliga.
Mycket tårar och stress följde sen.
Orkade inte gå till BVC.

Dietisten var helt fantastisk.
Verkligen.
Hon älskade sitt jobb.
Blev besviken när hon var tvungen att gå hem.
Hon hjälpte till med allt.
Räknade och tipsade och vägde och mätte.
Har aldrig träffat en mer dedikerad yrkesmänniska.
Så vände den.
Kurvan. Sakta men säkert. Uppåt.

Sen har den stannat där.
Vera har fortsatt att vara ointresserad av mat.
Hon smakar på allt.
Tycker om det mesta.
Men äter så lite.
Och springer så mycket. Hoppar. Simmar. Dansar.
Mamman och pappan har lekt, läst, tjatat, hotat, belönat, lockat, busat, tjatat, stressat, gråtit, tjatat.
Lite mycket tjat kanske.

Nu kan vi allt.
Om vegetarisk småbarnskost.
Det är fördelen med en matvägrare.
Man blir en jäkel på nutrition.
Men det är tråkigt ibland.
Att inte kunna ge henne en banan till mellis.
För att den inte är lika näringstät som gröt.
Att hon inte får dricka vatten.
För att det inte innehåller nån näring.
Hon har inte haft några brister.
Kurvan ligger nu jämn och fin, om än en bit ner.
Men stressen har varit svår att släppa.
Mamman och pappan tjatar nog för mycket fortfarande.
Och matar och trugar och lockar.

Vi följer alla råd som ges.
Men få har fungerat på våran dotter.
Hon äter inte ikapp om hon äter dåligt.
Hon äter inte när hon bli hungrig.
Hon har ingen favoriträtt.
Hon tycker inte om sötsaker smakade inte ens på födelsedagstårtan.
Hon blir inte mer intresserad av mat när hon får vara med och laga och baka och diska och greja i köket.
Det går inte mycket bättre av att hon får plocka med händerna.
Vi äter alltid på samma tider.
Hela familjen.
Samma rutiner.
Inget småätande.
Inga onödiga sötsaker.
Osv.

Det är inte kul när hon blir sjuk.
Då blir den lilla storasystern ännu mindre.
Tappar i vikt så rasande fort.
På några dagar finns inget underhudsfett kvar.
Det som mamman och pappan kämpat i månader med att få dit.

Hon kommer nog alltid att vara liten.
Det var mamman och pappan med när dom var små.
Det finns ju fördelar med det med.
Hon får plats överallt.
Hon är lätt att bära på. Kasta högt upp i luften. Dansa med på armen.
Vi behöver inte byta storlek på kläder särkilt ofta. Ibland hinner vi tröttna innan hon växer ur dom.

Men det finns nackdelar också.
Det fanns nästan inga skor att få tag på när hon började gå.
Nu är alla trosor för stora.
Det är inte roligt att få en trehjuling där man inte når ner till tramporna.
Det är svårt att gå i trappor när man har korta ben.
Det är inte roligt att folk tror att man är en liten bebis när man är en stor tjej.

Men hon är våran stora tjej. Arons lilla storasyster.

Ibland smakar det.

Ibland känns det tryggt att veta att man inte är ensam.
Att det finns barn som krånglar ännu mer.
Att det finns läkare som förstår.
Denna artikeln kändes bra att läsa.

a hungry little one...

Aron is confused by the transition from breastmilk to solid foods.
Where does the food come from anyway.
The boobies?
The sippy cup?
The plate?
The table?

Fångst

2,5 liter lingondricka.
3 burkar lingonsylt.
Vi var alla nöjda med fångsten.
Vera tyckte dock bättre om lingonen innan mamman kokade, mosade och sockrade dom.
Det där med socker är hon inte mycket för.

Jakt

Det finns både björn och varg i dom finska skogarna.
Men vi är inte rädda.
Ut i skogen bara.
Lingon ska vi ha.

Nu var det visserligen i farfars trädgård vi var.
Men dom har haft en varg där.
Som gick tvärs över tomten.
Men det var på vintern.
Och inte när dom var ute och plockade lingon.

När man ska jaga är det viktigt att vara väl förberedd.
Vera laddade med sitt första någonsin egna lördagsgodis.
Om kusinen får måste ju hon också få.


Sen med magen full av godis travade vi ut i trädgården och plockade.
Kusinen hade en stor kastrull att plocka i.


Pappan hade en äkta gammal bärplockare.
Mamman hade en äkta gammal plastpåse.
Vera hade munnen.

Då var det ju inte så att det slank in ett lingon lite då och då.
Hon åt dom som hon aldrig skulle få mat igen.
Märklig smak den ungen har.



Efter en lång dags jakt (det tog säkert 45 min att plocka 5 liter) är det skönt att vila en stund i mossan.


Mer om fångsten nästa gång.

Hyvin Menee - Det går bra

Så heter boken till finskakursen.
Och det gick faktiskt bra.
Det var ca 20 personer.
Mamman var inte sämst.
Inte bäst heller.
Men det kan man ju sträva efter att bli.

Några hade bott här länge.
Några kortare tid än mamman.
Språkkunskaperna varierade mycket.
Det fanns många som verkade trevliga.

En som verkade otrevlig.
Lärarinnan.
Tyst och kall och finsk stod hon där när alla gick in.
Hälsade knappt.
Prestentationsövningen gick bra.
Lärarinnan frågade alla som uppgett att dom hade finska män eller sambos om de pratade finska med dom hemma.
Mamman svarade nja.
Då får du börja med det nu, sa lärarinnan.
En annan kvinna svarade nej.
Dom pratade engelska hemma hos henne för hon ville inte att hennes barn ska ha finska som första språk.
Lärarinnan sa att när man bor i Finland ska man prata finska.
Så det för ni börja med nu.
Hon lät mycket förmanande.
Och sådär lagom smårasistisk som man tydligen får vara.
Det blev så tydligt då.
Att det inte handlar om ett vänskapligt kulturutbyte.
Här handlar det om assimilering.
Inget annat.

Lärarinnan sa även usch och fy.
När en bulgar berättade att han jobbar som tatuerare.
Mamman tänker sätta dit henne.
Lärarinnan.
När bara finska funkar lite bättre.

Innan dess längtar hon till nästa vecka.
Då ska hon få lära sig mer om partitiv.
Och få fnissa med 10 kineser som är klassens clowner.
Kanske prata lite med nån av engelsmännen som verkade trevliga.
Kanske få ventilera lite.
Om hur det kan vara som invandrare i detta kyliga land.
Inte alltid man känner sig välkommen.
Ens som skandinav.
För här i Finland pratar man finska.
Gör man inte det syns man inte.
Finns man inte.

Ensamlek del 3

Mamman är snart 33 år gammal.
Hon kan sitta framför datorn hur länge som helst.
Hon går dit alldeles själv.

Det är så lite som krävs.
En liten blogg att pyssla med.
En liten facebook att hålla koll på.
En liten julklappsfilm att klippa ihop.
En liten vän att chatta eller skypa med.

Men hon längtar nog ut ibland.
För ensamleken blir snabbt ensamheten.

För hur skönt det än är att vara själv ibland.
När man umgås med två små hela dagarna.
Så skulle det vara skönt att inte vara ensam.

Men just nu är det så.
Mamman har inga kompisar.
Inte någon.
Inte en enda person.
Som hon kan ringa till och bjuda på en fika.
Gå ut med barnvagnen tillsammans med.
Prata om vardagen med ansikte mot ansikte.

Vi har inte bott här så länge.
Mamman har varit fullt upptagen med att föda, amma, och uppfostra barn.
Kanske är det därför det blir så svårt.
Kanske också för att det är en ny stad.
I ett nytt land.
Med ett nytt språk.
Ett språk som hon förstår så mycket av.
Men inte kan göra sig förstådd på.

Det föder så mycket frustration.
Att inte kunna kommunicera.
Annat än mycket knaggligt i nödfall.
Man försvinner lite grann.
När man inte kan uttrycka sig.
När man inte kan tala om vad man tycker och tänker.
Hamnar liksom lite i bakgrunden.
Undrar ibland själv vem man är.
När bekräftelsen uteblir.

Men ikväll börjar den.
Finskakursen.
Förväntningarna är öändliga.

Gurkorna...

Jag får lite gurkor från en jobbarkompis, sa pappan en dag.
Ta inte för många, svarade mamman.
Han kom hem med en massa gurkor.
En sjuhel-es massa gurkor.

Men mamman har kontakter.
Fick ett smarrigt recept.
http://www.motnyaml.blogspot.com/

Nu är det klart.
Blir dom goda blir dom julklappar.
Blir dom inte det får pappan äta upp dom.

Ensamlek del 2

Han är 6 månader gammal.
Han kan leka alldeles själv.
Han älskar att vara i Veras rum.
Kryper dit på egen hand.
Kanske vet han att det är där nästan alla leksaker finns.
Kanske vet han att det snart blir även hans rum.
Kanske vet han att det är det enda riktigt barnsäkra rummet i lägenheten.

Det är så lite som krävs.
En mattkant att pilla på.
En kastrull att banka med.
En bok att suga på.

Men det händer nog att han längtar ut ibland.

Finnsmakaren

Det är helt naturligt att vara lite skeptisk i början.










Aron har alltid skrockat lite grann när han fått en sked med d-vitamindroppar.
Därför tänkte mamman och pappan att det kommer nog att gå som smort det här med maten.

Sen fick han lite potatis.
Inte så kul.
Kväljningar.
Fick inte ner det.
Ut med skiten bara.

Sen fick han lite morot som mamman kokat och pressat i vitlökspressen.
Det fastnade i halsen.
Mamman har gått första hjälpen kurs.
Upp och ner med ungen bara.
Då andades han igen.

Sen provade mamman att ge lite köpt fruktpuré.
Då gick det.
Han svalde.










En sån enorm lättnad.
Sen blev det köpepuré ett tag. Potatis. Blomkål. Morot.
Sen gjorde mamman egen brocoolipuré.
Gick som smort.
Sen avocado. Mums.
Banan. Oh my God, MUMS.
Kiwi. Mums.













Lite smörgåsrån.
Märkligt men gott.
Imorgon provar vi gröten.
Åh så skönt tycker mamman.
Kanske kan slippa nattamningen snart.

Kanske mamman är lite väl ivrig.
Ska man verkligen ge honom avocado, päron, kiwi, banan, broccoli och majs.
På samma dag.
Men han sitter ju där i stolen och suktar.
Alla andra äter ju.

Har man haft en matvägrare i familjen är man glad om man slipper en till.











Än så länge ser det bra ut.
Mums.

Varför det?

Det är ju bra att man är vetgirig.
Men för den som antas sitta inne med kunskapen kan det bli lite påfrestande.

Idag har mamman svarat på 183 frågor.

Det allra flesta lydde: Varför det?
Vera frågar det i all oändlighet.
Mamman svarar bäst hon kan.
Jag vet inte.
Svarar mamman ganska ofta.
Det bara är så.
Händer det också att hon säger.
Inte så pedagogiskt kanske.

Det börjar oftast okomplicerat.
"Vad gör pappa på jobbet?"
Han tar han om sjuka barn.
"Varför det?"
För att han jobbar på ett sjuhus.
"Varför det?"
För att han vill det.
"Vad gör han med barnen?"
Han leker med dom, hjälper dom att skriva och läsa, ger dom mat.
"Varför det?"
För att dom behöver hjälp med det.
"Varför det?"
För att dom är sjuka.
"Varför det?"

Det är ingen idé att låtsas att man inte hör. Frågan upprepas tills den fått ett svar.
"Var bor grodan?"
Den bor här i skogen.
"Varför det?"
Alla djur bor i skogen.
"Varför det?"

Många av frågorna har ren praktisk karaktär.
"Får jag går ner från stolen?"
"Får jag ta med pippi ut?"
"Får jag stå på Aron?"

Ibland kommer stora frågor från ingenstans.
"Älskar du pappa?"
Ja, jag älskar pappa.
"Älskar du mig?"
Ja.
"Älskar du krokodilen?"

Alla frågor får inte svar.

Till försvar för kvinnans rättigheter

Aron börjar lite lätt.
Med 1800-tals feminismen.

Loppis

I Finland är det poppis med loppis.
Minst sagt.
Alla går på loppis.
Det finns inte så mycket second hand affärer typ myrorna här.
Här hyr man ett bord och säljer sina egna grejer.
På vissa ställen hyr man ett bord en vecka i en stor lokal och lämnar sina grejer där med priser på. Sen registreras det i kassan vem som sålt grejerna och så kan man komma och hämta sina pengar när veckan är slut.
Eller så kan man hyra ett bord över dan och själv sälja grejer.
Så gjorde vi.
Så här förväntansfull var sonen.

Så här mycket grejer hade vi med oss.
Det var lite av varje.
Mest kläder.
Barnkläder.
Vi tog inte mycket betalt.
5-10kr för alla barnkläder.
30kr för vuxenkläder.
50kr för jackor.

Det var väldigt kul.
Syftet var inte att tjäna pengar även om det inte är fel att både bli av med grejer man inte behöver och samtidigt få en slant för det.
Vi sålde en hel del.
Det kostade 100kr att hyra bordet.
Pappan köpte ett par handskar, ett antal koppar kaffe, mamman köpte en påse nybakade kanelbullar och ett par byxor till sonen.

Vi sålde grejer i 4 timmar.
Sen packade vi med oss vad som kändes som nästan allt hem igen.
Men vi hade nästan 400kr i pengaburken.
Nåt hade vi blivit av med i alla fall.
Resten ställer vi i förrådet.
Sen försöker vi sälja det en annan gång.

Nu vet vi vad som säljer bäst.
Hur man ska lägga upp grejerna.
Vad som är bra priser.

En sak tar vi garanterat med nästa gång.
Denna pyjamasen.
Det var minst 30 personer
som lyfte upp den
och tittade på den.
Ingen köpte den.
Många tittade vidare
och köpte nåt annat.



Vi upptäckte nåt annat också.
Det är alltid bra att ha med en bebis.
Nån som sitter i bilbarnstolen och jollrar.
Dadadadada.
Nån som folk kan le åt.
Det gör att dom stannar en stund extra.
Kanske köper nåt.
Bara för att han är så oemotståndligt söt.

Gratis

När pengarna inte räcker.
Till babysim.
Eller barnrytmikgrupper.
Eller shoppingrundor.
Eller kaffe latte på stan.
Eller barnteater.
Eller gymkort på gym med barnpassning.

Då är det tur att detta är gratis...

Vi for ut i skogen.
Mamman och barnen.
Hade aldrig varit där tidigare.
Vi hittade ett blåbär.
Sen besteg vi ett berg.
Åt lite plättar.
Och russin.
Och grävde i myllan.
Och njöt.