Ensamlek del 3

Mamman är snart 33 år gammal.
Hon kan sitta framför datorn hur länge som helst.
Hon går dit alldeles själv.

Det är så lite som krävs.
En liten blogg att pyssla med.
En liten facebook att hålla koll på.
En liten julklappsfilm att klippa ihop.
En liten vän att chatta eller skypa med.

Men hon längtar nog ut ibland.
För ensamleken blir snabbt ensamheten.

För hur skönt det än är att vara själv ibland.
När man umgås med två små hela dagarna.
Så skulle det vara skönt att inte vara ensam.

Men just nu är det så.
Mamman har inga kompisar.
Inte någon.
Inte en enda person.
Som hon kan ringa till och bjuda på en fika.
Gå ut med barnvagnen tillsammans med.
Prata om vardagen med ansikte mot ansikte.

Vi har inte bott här så länge.
Mamman har varit fullt upptagen med att föda, amma, och uppfostra barn.
Kanske är det därför det blir så svårt.
Kanske också för att det är en ny stad.
I ett nytt land.
Med ett nytt språk.
Ett språk som hon förstår så mycket av.
Men inte kan göra sig förstådd på.

Det föder så mycket frustration.
Att inte kunna kommunicera.
Annat än mycket knaggligt i nödfall.
Man försvinner lite grann.
När man inte kan uttrycka sig.
När man inte kan tala om vad man tycker och tänker.
Hamnar liksom lite i bakgrunden.
Undrar ibland själv vem man är.
När bekräftelsen uteblir.

Men ikväll börjar den.
Finskakursen.
Förväntningarna är öändliga.