Godnattstunden

Kanske är det för att dom är sötast när dom sover.
Kanske är det för att vi inte är så himla smarta.
Kanske är det för att vi inte kan komma på nåt bättre att göra.

Pappan och Mamman har börjat lägga båda barnen samtidigt.
Tillsammans.
Det började med att mamman gjorde så i Sverige. När hon inte hade så mycket val. Sen berättade hon för pappan hur smidigt och mysigt det var.
Då ville han vara med.
Mamman tänkte att han efter ett tag kunde ta över.
Det blev inte så.

Efter kvällsmat, pottkissande, blöjbyten, pyjamaspåklädning och tandborstning beger sig hela familjen in i sovrummet. Där ammas sonen en liten stund medan Vera bläddrar i en bok.
Sen lägger vi oss tillrätta.
Mamman i mitten, sonen till höger, dottern till vänster.
Pappan på tvärs vid fotändan.

Mamman läser en saga. Vera lyssnar uppmärksamt. Aron jollrar och leker med nappen. Ibland skriker han.

Sen är det dags att prata en stund. Kanske om vad man gjort under dagen eller vad som väntas av morgondagen. Då får mamman och pappan höra mycket roligt.
Vera kanske berättar vad hon vill ha på pannkakorna, "Mamma, kom ihåg, jag vill ha socker på pannkakorna." Eller så bearbetar vi något som varit lite jobbigt. "Mamma, varför blev Tjockis rädd?" För att dom sprängde. "Hur lät det då?", mamman härmar sprängljud. "Varför sprängde dom?" För att dom bygger ett hus. "Varför blev Tjockis rädd?" osv.
Ibland myser vi bara.
Jag älskar dig lilla Vera, säger mamman. Vera ler och myser. Och dig med lilla Aron.
"Älskar du mig?" undrar Vera, Ja, säger mamman. "Älskar du Aron, Älskar du mig Aron, Kan jag bära Aron?" undrar Vera.

Sen säger vi godnatt och släcker lampan.
Barnen gör allt för att inte somna.
Var och en på sin sida.
Vera viskar, leker med täcket, rör på sig oavbrutet, gnuggar ögonen, vill ha filt, tar sen bort den när det blir för varmt osv.
Aron skriker ofta en stund, tar ur nappen, vrider och vänder på sig, försöker krypa iväg, nyper mamman hårt i armen, osv.

Mamman sjunger.
Sen Vera föddes och fram till för ett par månader sen sjöng hon alltid Nu i ro slumra in första versen om och om igen. Sen läste vi en bok där sången om trollmor fanns med. Sen dess vill Vera att vi ska sjunga den.
Hon kan den nu.
Det händer att hon sjunger med.
Det händer att mamman eller pappan får ett skrattanfall då.
Det händer att mamman eller pappan får skrattanfall åt andra saker.
Som när Vera lägger sig så nära ens ansikte att man inte kan se på henne utan att titta i kors.
Eller när Aron nyper snabbt och taktfast i mammans hand som för att skicka morsesignaler.
Det är högst olämpligt att som föräldrer få skrattanfall vid läggningen.

Det händer ganska ofta att pappan somnar.
Först.
Om han då snarkar puffar mamman på honom.
Då slutar han.

Till slut.
Och oftast ungefär samtidigt.
Somnar dom.


När dom sen ligger där och andas ljudligt.
Då förstår man varför vi vill vara med båda två.
Dom växer ju så fort.
Snart vill dom inte ha med oss längre.
Men nu.
Nu vill dom inte sova utan oss.
Mys.