Surskruttan...

Det är nog inte rättvist att kalla henne sur.
Det är hon faktiskt inte.
Bara när hon inte får som hon vill.
När pappan beklagade sig över fröken tvärtemot hos gammelmormor och gammelmorfar fick han ingen sympati.
Det måste vara så.
Utbrast gammelmormor.
Det hör till åldern, annars är det något fel.
Och det vet vi ju.
Men man får väl ändå bli lite trött.

Pappan fick tipset av en jobbarkompis att säga åt henne att hon inte får göra det som man vill att hon ska göra.
Det hade tydligen fungerat på dennes barn.
Pappan provar glatt.
Du får inte äta upp maten Vera.
Nej, jag äter inte upp maten.
Våran Vera är liksom smartare än så.
Men hon vill göra allt på sitt sätt nu.
Måste göra om det om man gör något åt henne.
Men hon lyssnar faktiskt.
Om än efter ett par (läs många) uppmaningar.

Men hon svarar alltid tvärtemot.
Kom hit nu.
Jag kommer inte.
Gå och kissa på pottan.
Jag ska inte kissa på pottan.
Sätt på dig skorna.
Jag sätter inte på mig skorna.
osv. osv. osv.
Envis.
Ja.
Bestämd i sina åsikter.
Ja.
Trotsig.
Ganska.
Men hon får inte totala utbrott.
Ännu.
Det kanske kommer.
Än så länge ser hon mest ut så här:

En uppsyn som får de flesta på fall.
I alla fall dom som inte bor med henne.
Den starka viljan kan man inte annat än beundra.
Och den enorma tron på sig själv.
Jag ska åka motorcykel när jag blir stor.
Jag ska spela ishockey.
Jag ska bli doktor.
Jag ska göra grävskopa.
osv. osv. osv.