Det började redan med amningen.
Dom första veckorna somnade hon ifrån det.
Inget hjälpte.
Massage.
Ta av henne kläderna.
Lägga henne på kalla golvet.
Hon bara sov.
Sen gick det bra ett tag, sen tyckte hon att det där med bröst det var ju tråkigt.
Flaskan är ju så mycket snabbare.
Då slutade vi med flaskan.
Det funkade efter ett tag.
Sen vid 3 månaders ålder var det inte så intressant längre.
Det där med mat.
Hon hade liksom inte tid att ligga där och smaska.
Fanns så mycket annat att titta på.
Och hitta på.
Kurvan gick ner.
Nu får hon allt gå upp lite mer till nästa gång, sa dom på BVC.
Men dom sa inte hur, mamman helammade fortfarande.
Kurvan gick ner ännu mer.
Vi började ge lite vanlig mat.
Fick tips från BVC.
Kurvan gick inte upp.
Mamman och pappan gick till sist till dietist.
Hon var hård.
Men full av råd.
Allt som sagts på BVC var fel.
Vera hade inte fått så mycket mat som hon behövde.
BVC borde ha slagit larm mycket tidigare, sa hon.
De flesta tips vi fått från dom var felaktiga och rent av skadliga.
Mycket tårar och stress följde sen.
Orkade inte gå till BVC.
Dietisten var helt fantastisk.
Verkligen.
Hon älskade sitt jobb.
Blev besviken när hon var tvungen att gå hem.
Hon hjälpte till med allt.
Räknade och tipsade och vägde och mätte.
Har aldrig träffat en mer dedikerad yrkesmänniska.
Så vände den.
Kurvan. Sakta men säkert. Uppåt.
Sen har den stannat där.
Vera har fortsatt att vara ointresserad av mat.
Hon smakar på allt.
Tycker om det mesta.
Men äter så lite.
Och springer så mycket. Hoppar. Simmar. Dansar.
Mamman och pappan har lekt, läst, tjatat, hotat, belönat, lockat, busat, tjatat, stressat, gråtit, tjatat.
Lite mycket tjat kanske.
Nu kan vi allt.
Om vegetarisk småbarnskost.
Det är fördelen med en matvägrare.
Man blir en jäkel på nutrition.
Men det är tråkigt ibland.
Att inte kunna ge henne en banan till mellis.
För att den inte är lika näringstät som gröt.
Att hon inte får dricka vatten.
För att det inte innehåller nån näring.
Hon har inte haft några brister.
Kurvan ligger nu jämn och fin, om än en bit ner.
Men stressen har varit svår att släppa.
Mamman och pappan tjatar nog för mycket fortfarande.
Och matar och trugar och lockar.
Vi följer alla råd som ges.
Men få har fungerat på våran dotter.
Hon äter inte ikapp om hon äter dåligt.
Hon äter inte när hon bli hungrig.
Hon har ingen favoriträtt.
Hon tycker inte om sötsaker smakade inte ens på födelsedagstårtan.
Hon blir inte mer intresserad av mat när hon får vara med och laga och baka och diska och greja i köket.
Det går inte mycket bättre av att hon får plocka med händerna.
Vi äter alltid på samma tider.
Hela familjen.
Samma rutiner.
Inget småätande.
Inga onödiga sötsaker.
Osv.
Det är inte kul när hon blir sjuk.
Då blir den lilla storasystern ännu mindre.
Tappar i vikt så rasande fort.
På några dagar finns inget underhudsfett kvar.
Det som mamman och pappan kämpat i månader med att få dit.
Hon kommer nog alltid att vara liten.
Det var mamman och pappan med när dom var små.
Det finns ju fördelar med det med.
Hon får plats överallt.
Hon är lätt att bära på. Kasta högt upp i luften. Dansa med på armen.
Vi behöver inte byta storlek på kläder särkilt ofta. Ibland hinner vi tröttna innan hon växer ur dom.
Men det finns nackdelar också.
Det fanns nästan inga skor att få tag på när hon började gå.
Nu är alla trosor för stora.
Det är inte roligt att få en trehjuling där man inte når ner till tramporna.
Det är svårt att gå i trappor när man har korta ben.
Det är inte roligt att folk tror att man är en liten bebis när man är en stor tjej.
Men hon är våran stora tjej. Arons lilla storasyster.
Ibland smakar det.Ibland känns det tryggt att veta att man inte är ensam.
Att det finns barn som krånglar ännu mer.
Att det finns läkare som förstår.
Denna artikeln kändes bra att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar