När dagis anordnade.
De årliga olympiska spelen.
För barn och föräldrar.
Efter en dags hårt arbete.
En stressad sväng hem.
För att hämta en glömd telefon och plånbok.
Ett panikinköp av sojakorv och juice.
Kom mamman precis i tid.
Aron.
Tyckte mamman kom väldigt sent.Skrek av att hon inte var där.
Skrek när hon kom dit.
Sen satte det roliga igång.
Aron trotsade som värst.
Ville göra allt man inte fick.
Vera kämpade tappert på.
I gren efter gren.Kast med puck.
Spjutkastning med tändsticka.
Grävskopegrävning i sandlådan.
Tornbyggandet.
Osv.
Aron skrek oavbrutet.
Sprattlade i mammans famn.
Mamman försökte få honom.
Att inte förstöra för alla andra.
Sen började Vera.
Också tröttna.
Jag är hungrig.
Till slut.och inte en sekund för tidigt.
Hade mamman hunnit fixa fram
Ett par ljumna korvar.
Lugnet spred sig äntligen.
Och mamman har lärt sig läxan.
Nästa olympiad.
Tar mamman med nåt ätbart till barnen.
Att äta innan spelens början.
Vera och Aron.
Som är vana att äta mat 17.30.
Orkar inte delta i en massa tävlingar.
Utan mat.
Till klockan 19.00
Kanske var det inte uppfostran.
Det handlade om.
Kanske hade dom uppfört sig.
Med en banan i magen.
Mamman tror dock.
Att Aron gärna velat.
Springa iväg med banmarkeringarna.
Ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar