Lillkusin.

En alldeles ny.
Underbart fin.
Liten pojkkusin.
Besöktes i helgen.
Stolta storkusiner.
Beundrade den lilla. 
 

Fredagsmys.

Det gäller att vara snabb.
Om man ska få plats.
I finndjävlarnas soffa.
Om fredagskvällarna.

Då är det mys som gäller.
Med popcorn och voice of finland.
Mamman förpassas oftast.
Till motionscykeln.
För hur flexibel man än är.
Är utrymmet begränsat.
I en tvåsitssoffa. 

Dags igen.

Årets händelse.
Som det väntats på.
Dagarna räknats ner.
Höll på att gå åt pipsvängen.
Natten innan det stora dagen.
Vaknade mamman och pappan.
Av att Aron kräks i sängen.
Sen steg febern.
Katastrofen var ett faktum.
Men mamman och pappan.
Hade inte hjärta.
Att låta Aron missa detta.

Hårdrockkonsert.
För barnen.
Favvobandet på scen.
Aron kräktes bara en gång.
Och febern hölls i schack.
Med medicin.
Hevisaurus.
Ännu en gång bäst.
Enligt barnen.

Aron orkade bara sitta.
Men han fick vara med i alla fall.
Vera var pigg nog att.
Rocka loss.
Rejält.

Spänning.

Mycket stor.
Spänning.
Inför första biobesöket.
I Aron och Veras liv.
Det laddades upp.
Med popcorn och juice.
Sen väntades det.
Aron var rädd.
Vera inte alls.
Och så nervöst var det.
Att blicken inte kunde tas.
Ens en sekund från bioduken.

Trots mammans försök.
Till ett fotografi.
Med bådas blickar mot kameran.
Filmen.
Onneli ja Anneli.



Var en urmysig fullträff.

Kvinnokraft.

Det tjocka islager.
Som täckt hela finndjävlarnas gård.
Var till mycket besvär.
Att ta sig från dörren.
Till bilen.
Medförde varje dag.
Stor fara för brutna handleder.
Eller svanskotor.
När solen äntligen.
Tunnat ut lagret en aning.
Gick mamman loss.
Med kvinnokraft.
På kvinnodagen. 

Med sällan skådat ursinne.
Hackades isen loss.
I stora eller mindre bitar.
Med spade och kratta. 

Äntligen fri passage.
Nästan hela vägen till bilen.
Tills kvinnokraften.
Blev för stor.
Verktyget gick itu. 

Nu väntar mamman.
Och resten av finndjävlarna.
På våren.
Som kanske är så smått på gång. 

Tur eller otur.

Veras glasögon.
Gick sönder.
Av på mitten.
Efter en krock med Aron.
Inte en chans.
Att dom skulle kunna lagas.
Stället dom köpts på.
Lovade kolla om samma bågar fanns.
Nånstans på lager.
Sen ringde dom.
Nepp.
Ingenstans finns likadana bågar.
Suck.
Tänkte mamman.
Bara att börja leta.
Det finns förvånansvärt många.
Glasögonbutiker.
I närheten.
Förvånansvärt få.
Passande glasögonbågar.
Närmare bestämt inga alls.
Vera har litet ansikte.
Och lagom stora bågar.
I plast.
Fanns bara inte.
14 ställen besöktes.
Bågar provades.
Uteslöts.
Till slut.
På fjortonde stället.
Hittades dom här.

Supercoola.
Lagom stora.
Snygg färg.
Mamman pustar ut.
Tur att det gick på hemförsäkringen.
Blev inte dyrare än självrisken.
Och besöket hos ögonläkaren.
Mamman var dum nog.
Att lova Vera att nu behövs inte.
Ta ögondroppar.
För besöket gjordes hos en vanlig optiker.
Vera är livrädd för ögondropparna.
Som svider och är obehagliga.
Inte roligt.
När ögonläkaren sa att det var dags för.
Ögondropparna.
Vera grät men var jätteduktig.
Samma kväll sa pappan.
Att det var ju synd om Vera.
Som var tvungen att få ögondroppar.
Fast det lovats att hon skulle slippa.
Ja.
Sa Vera.
Det borde ni ha kollat upp.
Sant var det.
Sen väntan.
Sen glädjen över nya, snygga glasögon.
En månad senare.
När Vera fått sina nya glasögon.
Hunnit njuta av dom ett tag.
Ringer första glasögonstället.
Och berättar.
Att nu fanns Veras glasögon hos dom.
Lagade och klara.
Ska man skratta eller gråta.
Undrar mamman.