Jullovet.

Julafton. 
Lite lagom tidig morgon.
Med julstrumpor i sängen.

Sen den långa väntan.
Spänningen.
För Vera hade meddelat.
Tre dagar före julafton.
Att hon vill ha tomte.
Mamman och pappan levde i illusionen.
Att jultomten inte troddes på.
Vera sa att hon inte öppnar.
En enda julklapp.
Om inte jultomten kommer.
Om hon var tvungen att välja.
Alla julklappar.
Eller att tomten kommer.
Sa hon tomten.
Den riktiga jultomten.
Inte pappan.
Ingen hon känner igen. 
Jultomten fick inte lämna klapparna på trappan.
Han skulle komma in och hälsas på.
 
 

Och tänk.
Den riktiga jultomten.
Kommer självklart.
Till alla snälla barn.
Han kom, han kom.
Skrek en överlycklig Vera.

Tack jultomten.
För ett mycket uppskattat besök.

På julafton gjordes allt.
I den ordning som barnen vill.
Först kom tomten.
Ganska tidigt.
Sen öppnades julklapparna.

Sen orkade alla finndjävlarna.
Njuta av julmiddagen.
Som bestod av sånt som barn.
Och vegetarianer vill ha.
För när julen firas.
Med denna lilla familj. 
Är traditionerna alldeles egna.

Jullovet fortsatte.
I lugn och ro.
Hela dagarna.
I pyjamas.

Lektes det med julklapparna.
Byggdes det lego.
Syddes.
Lades 500 bitars pussel.
På två dagar.
 

Sen blev det nytt år.
Av bara farten.
Nyårsaftonen var ungefär.
Som julaftonen.
Egna traditioner.
Rundtur med bilen.
För att spana fyrverkerier.
För att sedan få bästa föreställningen.
Genom köksfönstret.
När grannarna drog igång. 
Gott slut på jullovet.
Gott nytt år.