Åkte till Sverige flera dagar tidigare.
Lämnade barnen hos barnvakt.
Drog med en nyopererad syster till stan.
Allt för denna man.
Han heter Frank Turner.
Han räddade mammans liv på sätt och vis.
Livet kändes så tråkigt och svårt ett tag.
Musiken mamman lyssnade på bestod enbart av barnvisor, mumin, Arne alligator och liknande.
Pappan suckade.
Sen fann han denna man åt mamman.
Då äntligen.
Det som hon väntat på så länge.
Gåshuden.
Adrenalinet.
Den där känslan av att den här musiken är perfekt.
Varje textrad.
Varje ackord.
Därför var mamman tvungen att gå på den här spelningen.
Hon lämnade de intet ont anande sovande barnen i trygga händer.
Hörde hur Aron skrek till igen precis när hon var på väg ut genom dörren.
Körde med fjärilar i magen till Bergsjön.
Hämtade upp syrran som hade mest ont i magen.
Några fjärilar fick dock plats.
Väl framme spred sig paniken när spelningen redan hade börjat.
Trots att vi var där i tid.
Felinformation både på biljetten och i telefon.
Lugnade dock ner oss när vi insåg att vi inte kan ha missat mer än ett par låtar.
Sen spred sig värmen.
Det var allt som mamman hade hoppats på.
Och mer.
Han spelade alla favoriterna.
Publiken så otroligt peppad.
Frank så otroligt opretentiös och mysig.
Äntligen var hon där igen.
Mamman.
På en spelning.
Efter ett par års bortavarande på grund av barnafödande.
Kändes som att vakna.
Hitta tillbaka lite till sig själv.
Frank kanske inte räddade mammans liv, men det har inte funnits en tråkig stund med honom.
The only thing there's left to do is live.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar