Vidrigt.

Alla dagar.
Är det inte lika roligt.
Att renovera.
Mamman hade en sån dag igår.
Planen var.
Att ta ner spånskivor.
En vägg gick lätt.
Resten gick.
Knappt alls.
Hammare.
Stämjärn.
En liten kofot.
En jättestor kofot.
En rejäl spade.
Hade mamman till hjälp.
Gick inte bra ändå.
Spånskivorna satt som berget.
Smulade sönder när dom skulle ner.

Efter några timmar.
Var mammans krafter slut.
Började slipa golv istället.
Bort med gamla rester av golvmatta och lim.
Gick ganska bra.
Tills slipmaskinen blev överhettad.

Mamman var vi detta laget.
Ganska trött.
Bar ut lite sopor.
Till den enorma högen i trädgården.
Det blir mycket skärp av att riva.

Mamman visste dock.
Att pappan dagen efter skulle ta upp golvet.
I källaren.
Mycket betong blir det.
Nånstans ska den läggas.
På tomten finns två gamla brunnar.
En har pappan redan fyllt.
Med betong från källarväggarna.
Den andra brunnen.
Är full med sopor.
Husets förre ägare.
Har slängt sina sopor i en brunn.
På sin egen tomt.
Hur korkad får man bli.
Hur vidrigt äcklig.


Mamman kunde inte förlika sig med tanken.
Att barnen skulle.
Växa upp på en soptipp.
Bara att ta ett djupt andetag.
Sätta på handskarna.
Fiska upp skiten.
Till hjälp hade mamman.
Ett järnrör men en krok i ena änden.
En kratta.
Sopsäckar.
Det var det vidrigaste mamman gjort.
Någonsin.
Sopor är alltid äckligt.
Har dom legat i en brunn i år och dar.
Är dom ännu äckligare.
Lukten.
Konsistensen.
Innehållet i dom söndertrasande påsarna.
Gjorde kväljningarna svåra att hålla borta.
Nästan två timmar tog det.
Tre sopsäcket fyllde mamman.

Sen var skiten uppe.
Mamman var myggbiten.
Ledbruten.
Glad över regnet.
Nöjd med sin insats.

Duschen där hemma.
Har aldrig varit mer efterlängtad.