Tant praktikant.

Mamman praktiserar finska.
På socialkontor.
Närmare bestämt.
Invandraravdelningen.
Mycket passande.
Mycket givande.
Mycket roligt.
Mamman lär sig mer finska under en dag.
Än på två veckor i skolbänken.
Fina stora ord.
Omhändertagande.
Tystnadsplikt.
Förebyggande.
För att nämna några.
Men orden och finskan.
Är inte allt.
Det viktigaste är att mamman.
Hamnat i ett sammanhang.
Där hon som socialarbetare hör hemma.
Där hennes kunskap tas till vara.
Trots den brutna finskan.
På avdelningen arbetar 3 socialarbetare.
Alla i mamman ålder.
Alla med små barn.
Klienterna består av kvotflyktingar och asylsökande.
Arbetet handlar om integration.
Otroligt spännande.
Lärorikt.
Roligt.
Det mesta klientarbetet sker med tolk.
Mamman lär sig lite swahili.
Av bara farten.
Mamman lär sig också mycket.
Om hur totalknasig.
Vår västerländska kultur på många sätt är.
Känner igen sig.
I många av klienternas funderingar kring Finland.
Lider med dom som chockas.
Av vintern.
En man från Kongo.
Som kom till Jyväskylä i somras.
Berättade att när första snön kom.
För ett par veckor sedan.
Hade han tittat ut genom fönstret.
Sett allt det vita.
Fått panik.
Ringt alla han kände och frågat.
Vad i all världen.
Detta vita var.
När han sen till slut vågade sig ut.
Halkade han på den isiga trottoaren.
Han skrattade gott med sina landsmän.
När han berättade för oss.
Men tänk.
Vilken panik han måste ha fått.
Så långt från allt välbekant.
Detta kalla land för många är.
Ibland även för svenskar.