Man skulle kunna tro.
Att det blir lättare med tiden.
Det blir det inte.
Efter förra årets utmaning.
Först är det ju det där.
Med kläderna.
Sen är det där med platsen.
Vart kan man få tag på lite ljus.
I novembermörkret.
Kan två barn sitta still i soffan.
Tillsammans.
Sen är det där med placeringen.
Av syskonen.
Är ju en fördel om båda syns.
Sen är det ju det där.
Med att få barnen att skratta.
Båda två.
Helst samtidigt.
Men har man en pappa.
Som trycker på kameran.
En mamma som hoppar.
Skämtar.
Dansar.
Slår sig själv på rumpan.
Och världens finaste barn.
Finns det en liten chans.
Att man även i år.
Lyckas.
fredag 3 december 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så fina!!! Förstår att de inte kan låta bli att skratta om du klappar dig på rumpan;-) Och så stora de är sen förra året!
SvaraRadera