En liten svensk.

Det är inte helt lätt.
Att vara en liten svensk.
I ett land.
Med glädjefnatt.
Innan VM-finalen igår.
Var stämningen hos finndjävlarna.
Uppsluppen.
Sen började allvaret.
Mamman och pappan.
På varsin sida av soffan.
Lite spänt småprat.
Berömde varandras lags.
Spel.
Tills det stod 1-1.
Då blev det tyst i soffan.
Pappan låtsades vara oberörd.
Mamman likaså.
När Finland sedan.
Tryckte in mål efter mål.
Ändrades stämningen lite grann.
Pappan småflinade i sitt hörn.
Mamman svor i sitt.
När det stod 3-1 frågade pappan.
Blir det skilsmässa nu.
När det stod 4-1.
Gick mamman och borstade tänderna.
När eländet var över.
Sa mamman.
Skönt att man inte jobbar.
På en plats med hockeyintresserade.
Men oj.
Så fel hon hade.
Igår var nämligen hela Finland.
Hockeyintresserade.
Jag beklagar sorgen.
Fick mamman till svar på sitt godmorgon.
På socialkontoret.
Gladdes alla.
Med trötta rödsprängda ögon.
Som liten svensk.
Är nog detta ganska svårt att förstå.
För detta är inte bara ett VM-guld.
För Finland.
Finns det inget viktigare.
Än att slå just Sverige.
I en VM-final i ishockey.
Det är för Finland en dubbel vinst.
Och framför allt.
Revansch.

Och mamman.
Kan kanske till och med.
Glädjas lite.
Med finndjävlarna.
För det är alltid trevligt.
Men vuxna män som gråter.
Ett land.
Med ett tillbakadraget stillsamt folk.
Som får totalt.
Glädjefnatt.
Folk kommer bakis till jobbet.
Barnen klipper guldmedaljer på dagis.
Och för VM-hjältarna.
Har festen bara börjat.
Ok.
Onneksi olkoon.
Perkele.