Självklart. Fixar fnndjävlarna. Fint väder när besök kommer. Med varmt sommarväder. Följer dock. En viss ostadighet. Som vid ett par tillfällen. Ledde till. Lite regn.
Och en hel del åska. Åska med blåst. Blixtnedslag. Muller. Och strömavbrott.
I över sju timmar. Men var gör väl det. När det finns allt man behöver. Strömlöst. Underhållning.
I form av teater. Sånguppträdanden. Av stor talang. Mat. Tillagad på grillen.
För med lite god vilja. Kan man få till en festmåltid. Utan ström. En ljummen sallad. Korv och pommes frites. Tillagade på grillen.
Spännande. Gott. Och väldigt väldigt mysigt. Som tur var. Hann strömmen tillbaka. Innan allt i frysen hann tina.
Vera och Aron. Tycker precis som Alfons. Att det roligaste som finns. Är när vuxna leker. Inte vilka vuxna som helst. Moster och Jonas.
I en veckas tid. Hade barnen trogna lekkamrater. Som gjorde allt. För Aron och Vera. Följde med på lördagsgodispromenad.
Bakade pajer. Läste sagor. Spelade barnvisor på gitarren. Applåderade outtröttligt. Vid barnens uppträdanden. Och skönsång. Följde med till stranden. Busade i vattnet. Grävde ner små fötter i sanden.
Lekte. Ute och inne. Med låtsaskompisar. Stor fantasi. Oavbrutet engagemang. Och mest fantastiskt av allt. Tog Moster och Jonas. Med barnen till fårahagen.
En hage som till en början var tom. Men efter Mosters och Jonas. Övertalning av finsk bonde. Fylldes hagen av. Mjuka. Kramgoa. Pussvänliga. Lammungar.
Besöket var mycket uppskattat. Av alla parter.
Tomt blir det. Utan konstanta lekkamrater. Utan extra vuxna att krama godnatt. Som mycket bättre än mamman. Knackar med mjukdjuren. Saknaden är stor.
Av olika slag. Mamman och pappan kan hitta på. Uppgifter åt alla. Och den som erbjudit sig. Får skylla sig själv.
För mamman och pappan. Tackar inte nej till hjälp. Och hjälp fanns att få. Av världens piggaste Morfar. Hög ålder och värkande leder. Sätter minsann inte stopp. För denna gubbstrutten. Inte en sekund. Vilade han. Först upp av alla. En talrik gröt. En kopp pulverkaffe. Sen kan inget stoppa honom.
Varje dag. Kämpade pappan och Morfar på vinden. Satte in nya fönster. Mätte. Sågade. Fäste. Vindskyddsskivor och isolering. På en vind utan trappa. Bland damm och sågspån. I trettio graders värme.
Förutom renovering. Hann Morfar också med. Barnvaktning. Diskning. Grötkokning. Uppfostring av grannhundar. Promenader. Bärplockning.
Så mycket semester var det kanske inte. Men har man en stålmorfar. Lite av en arbetsnarkoman. Får arbetskraften utnyttjas till det bästa. Nu undrar mamman bara. Hur ska finndjävlarna klara sig utan dig.
Allt klart och tydligt. Tas ju i allmänhet. För givet. Nu var det äntligen dags. För Vera att också. Få kunna se. Mamman scannade butikerna. Efter små bågar. Mycket litet utbud. Vera tyckte inte. Att det var roligt.
Att prova glasögon. Som ändå inte fungerade. Med med glassmuta.
Blev beställningen till slut klar. När kommer glasögonen. Frågade Vera. Varje dag. Så äntligen. Kunde dom hämtas. Äntligen kunde Vera se.
Och först då. Gick det riktigt upp för mamman och pappan. Hur dåligt Vera sett. Hon kunde inte få nog. Av alla byggnader i stan. Alla skyltar. Alla bilder. Att hon blev snurrig. Var bara roligt. Hon har haft dom på sig. Sen dess. Behövs knappast tjatas. Om nåt som är så fantastiskt. Stackars lilla Vera. Som inte sett förrän nu. Lyckliga lilla Vera. Som från och med nu ser allt. Och äntligen. Kom även det efterlängtade besöket.
Äntligen. En morfar att äta gröt med.
Äntligen. En moster och Jonas. Som läser. Lyssnar. Leker. Äntligen.
Liggs det inte på. Istället. Är det full fart. Semestern är slut. Full renoveringsrulle igen.
Pappa sågar. Mäter. Bankar. Fast alla stödpelare. Nya fina. Stabila. Med hjälp av goda grannar och släkt.
Händer det grejer. På vinden. Ett rum börjar ta form. Nästan alla vindskyddsskivor på plats. Alla pelare. Snart kanske golvet kan läggas. Sågspånen gömmas. Och det går att andas fritt. Och klampa friskt. Snart.
Det är inte bara mamman. Som kan ta vara på. Fina soliga dagar.
Kusin Vide kan. Njuta av att gå med rumpan bar. Ha fastrar och farfar att leka med. Bär att smaska på. Mosa sönder. Gnugga in sig med. En liten bassäng att tvättas i. En nästan färdig. Lekstuga. Och en alldeles färsk. Lillasyster.
Tuva. Första mötet med dig. Helt oförglömligt. Din blick. Dina pyttetår och pyttefingar. Bebisgråten. Som mamman knappt hann höra. För du var så nöjd. Hela långa dan. Gosade i mammans famn. Somnade. Spred en ljuvlig doft av bebis. Tur att detta fina minne. Förevigades.
Kusin Vide kan också. Engelska. I love you. Skulle alla middagsgäster säga. I kör. Då var Vide nöjd.
Mer än nöjd. Var också mamman. Över allt som hanns med. Alla fina möten. Denna ack så korta semestertripp.
Är semestern kort. Gäller det att njuta. Av varje minut. Mamman är bra på det. Och en hel del hjälp. Fick hon av nära och kära.
Moster och pojkvän. Välkomnade mamman. Med ett besök på thai-restaurang. Väldigt väldigt gott. Väldigt mätt. Blev mamman som hade svårt att sluta äta. Det goda sällskapet. Den goda maten. Följde mamman hela semestern. Ett besök på Falbygdens ost. En avnjuten ostbuffé. Ett besök hos morfar. I goda vänner sällskap.
Bjöd på traditionsenlig. Tacokväll.
Avslutad med mindre traditionell. Efterrätt. En promenad i regnet.
Känns tryggt att veta. Att när mamman kräver kvällspromenad. Finns det dom som ställer upp. I vått och torrt. Så är det med gamla goda vänner. Som man känt större del av livet. Än man inte känt dom. Självklart skulle semesterns sista måltid. Även den bli storslagen.
Grillat. Grönt. Världens godaste potatissallad. Mums. Är bara förnamnet.
Mamman tog semester. 3 dagar utan lön. Plus två resdagar. Mamman for hem. Till Sverige. Utan man och utan barn. Hade stämt träff med vänner. Utan barn. Men bebisar är inte barn.
Alla bebisarna träffade mamman. Mer än gärna. Gosade en stund. Njöt av nyblivna föräldrars sällskap. Förlossningsminnen. Spädbarnsminer.
Alla bebisarna. Uppförde sig exemplariskt. Var vakna en stund. Visade upp sig för mamman. Men gjorde ändå mest. Det dom är bäst på. Sov. Tack för titten. Älskade små bebisar. Bullen, Ossian, Tuva.
Betyder lycka. Det är också namnet på den här. Farligt söta valpen.
Så vackra ögon. Så gulligt våfflad päls på öronen. Så överdrivet stora tassar. Så mycket extra hud. Att gripa tag i. Så mjuk päls. Att man nästan inte kan sluta klappa. Aron och Vera. Tyckte att Onni var väldigt rolig. Till och med. När han slickades och bets i håret. Och annat än lycka. Kan man nog inte känna. Som pappans moster. Och ägare till denna valp.
Finns det gott om. Har mamman märkt. För när det envisas med att vara. Över 30 grader varmt ute. Blir det ganska varmt. Under plåttaket på vinden.
Mamman och pappan. Jobbar hela helgen. Med att sätta upp vindskyddsskivor. Borra. Skruva. Flytta lite skräp. Svettas. Pappan så till den grad. Att sikten skyms. Det är inte skönt. Att krypa runt. I sågspån. Genomsvettig. Inte heller är det skönt. Att lägga sig i en säng. Där två svettiga barn. Lämnat efter sig fuktiga lakan.
Men vad gör man. Klagar på värmen kanske. Knappast.
Ett år går fort. Verkligen. Jättefort. Känns som alldeles nyss. Alla åt tårta och kakor vid detta bord.
Nu har ett år gott. Och kusinen fyller 6 år.
6 år. Har gått väldigt fort med. Mamman minns det så väl. När denna stora kusin. Var en liten bebis. En tjock liten bebis. Första barnbarnsbarnet. Och redan då. Under mötena och gullandet. Med pappans brorsdotter. Föddes nog en längtan. Efter egna barn.
"Vilka sånger sjöng ni idag på dagis?" frågar mamman. "Hjulen på bussen." svarar Vera. "Vad bra den kan ju du så kunde du sjunga med." säger mamman. "Ja, men jag sjöng bara för Aron, min egen lillebror." svarar Vera.
"Vi är barn, ni är inte alls barn, ni är folk som inte leker."
"Du bara skojade med mig mamma, men jag skrattade inte."
"När jag blir stor ska jag bli valfisk."
"Jag är ett fint litet stor flicka monster."
"Mina handgubbar kan baka."
"Detta är ingen sittpizza."
"Jag är inte sovnödig, jag är vaknödig."
"Jag är pusselnödig." Det betydde att hon väldigt gärna ville pussla.
Det luktar lite fis, säger mamman, när Vera lägger av en brakare. "Nej", svarar Vera, "det luktar gott, som gammalt kaffe"
"Det här är min facebook." säger hon och håller i mammans kalender.
"Dom är lite sura." sa Vera om rönnbären.
"Jag är här, du är där." säger Vera till stackars Aron som försöker krypa till oss från andra sidan rummet.
"Jag vill till kudden." Vera kan vara lite morgontrött.
"Har han skägg i väskan?" Om pappan, Nej svarar mamman, han har skägg i ansiktet. "Har han ansikte?"
"Vart brukar Tjockis sitta?"
"Vart bor tågen?" - I ett tåggarage, svarar mamma. "Det finns ingen dörr där." -Jo, det finns det nog. "En liten dörr kanske."
"Mamma titta där kommer himlen."
"Sätt smör på min mandel." Hon menade att hon ville ha mandelsmör på äpplet.
Vera fascinerades av att en hund ute var barfota, jag förklarade att djur inte behöver kläder eller skor. Efter en stund sa hon: "Hunden har ingen snopp." Jo sa jag pojkhundar har snopp och flickhundar har snippa. Då sa hon: "Liten hund har också snopp, den har snopp faktiskt."
Jag sa till Vera att hon inte fick röra brännässlorna för då gör det ont. "Då blir man ledsen, skriker." sa hon, sen efter en stund sa hon: "Snart är dom glada, då får vi röra dom." Hon trodde att det var brännässlorna som hade fått ont.
Besökare
Antal besökare totalt:
30703 Antal besökare denna vecka:
57 Antal besökare i dag:
22