Att se.

Allt klart och tydligt.
Tas ju i allmänhet.
För givet.
Nu var det äntligen dags.
För Vera att också.
Få kunna se.
Mamman scannade butikerna.
Efter små bågar.
Mycket litet utbud.
Vera tyckte inte.
Att det var roligt.

Att prova glasögon.
Som ändå inte fungerade.
Med med glassmuta.

Blev beställningen till slut klar.
När kommer glasögonen.
Frågade Vera.
Varje dag.
Så äntligen.
Kunde dom hämtas.
Äntligen kunde Vera se.

Och först då.
Gick det riktigt upp för mamman och pappan.
Hur dåligt Vera sett.
Hon kunde inte få nog.
Av alla byggnader i stan.
Alla skyltar.
Alla bilder.
Att hon blev snurrig.
Var bara roligt.
Hon har haft dom på sig.
Sen dess.
Behövs knappast tjatas.
Om nåt som är så fantastiskt.
Stackars lilla Vera.
Som inte sett förrän nu.
Lyckliga lilla Vera.
Som från och med nu ser allt.
Och äntligen.
Kom även det efterlängtade besöket.

Äntligen.
En morfar att äta gröt med.

Äntligen.
En moster och Jonas.
Som läser.
Lyssnar.
Leker.
Äntligen.