Avgudande.

Vera och Aron.
Tycker precis som Alfons.
Att det roligaste som finns.
Är när vuxna leker.
Inte vilka vuxna som helst.
Moster och Jonas.

I en veckas tid.
Hade barnen trogna lekkamrater.
Som gjorde allt.
För Aron och Vera.
Följde med på lördagsgodispromenad.

Bakade pajer.
Läste sagor.
Spelade barnvisor på gitarren.
Applåderade outtröttligt.
Vid barnens uppträdanden.
Och skönsång.
Följde med till stranden.
Busade i vattnet.
Grävde ner små fötter i sanden.

Lekte.
Ute och inne.
Med låtsaskompisar.
Stor fantasi.
Oavbrutet engagemang.
Och mest fantastiskt av allt.
Tog Moster och Jonas.
Med barnen till fårahagen.

En hage som till en början var tom.
Men efter Mosters och Jonas.
Övertalning av finsk bonde.
Fylldes hagen av.
Mjuka.
Kramgoa.
Pussvänliga.
Lammungar.

Besöket var mycket uppskattat.
Av alla parter.

Tomt blir det.
Utan konstanta lekkamrater.
Utan extra vuxna att krama godnatt.
Som mycket bättre än mamman.
Knackar med mjukdjuren.
Saknaden är stor.