Nu kan han sitta själv.
Landar oftare på rumpan.
Mer sällan på huvudet.
Väldigt skönt.
Och lite fantastiskt.
Det finns något speciellt med en tjock liten skrutt som kan sitta själv.
Så liten men ändå så stor.
Magen blir så rund och go, till och med på Vera.
Det blir så befriande att ha båda händerna fria.Att kunna hålla ordentligt i leksakerna.
Att kunna klappa.
Och kanske vinka lite grann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar