Tandläkarskräck.

Har varken Aron eller Vera.
Men dom vet dom vill.
Och vad dom inte vill.
Vera ville duktigt svara.
På tandläkarens alla frågor.
Borstar du tänderna varje morgon och kväll.
Ja, svarar Vera.
Oftast, tänker mamman.
Tycker du om godis.
Ja, svarar Vera.
Kommer du ihåg när du senast åt godis.
Igår, svarar Vera.
Nej, rättar mamman.
Det var idag.
På dagis.
Vera ville ännu duktigare sitta i tandläkarstolen.
Det var otäckt.
Men det erkände hon inte.
Mamman såg allt.
Hur rädd den modiga lilla skruttan var.
När stolen åkte upp och huvudet lutades bakåt.
Vera ville helst inte öppna munnen.
Hon fick ha fina solglasögon på sig.
Det hjälpte lite grann.
Sen fick hon en tandborste.
Det hjälpte ännu mer.
När tandläkaren tills slut tog fram.
En liten tandläkarspegel.
Öppnade Vera motvilligt munnen.
Mamman såg att hon inte tyckte om det.
Men hon sa ingenting.
Modiga lilla Vera gjorde bara som tandläkaren sa.
16 tänder.
Har hon lyckats skrapa ihop.
Fattas några stycken.
Kommer väl med tiden.
Mamman väldigt stolt.
Över modiga lilla skruttan.
Som får kväljningar så lätt.
Som hatar att få otäcka saker i munnen.
Ett hårstrå i munnen.
Leder nästan till panik.
Ändå lät hon tandläkaren titta.
Känna.
Räkna.
Varför hade hon såna handskar på sig.
Frågade Vera argt i bilen.
Tandborsten kunde också vara finare tyckte hon.
Som Arons.


Aron ville gärna.
Klättra upp i tandläkarstolen.
Åka rutschkana ner.
Aron ville inte.
Öppna munnen.
Inte i mammans knä.
Inte när mamman bände och bad.
Inte ens när han fick en tandborste.
Tandläkaren litade dock.
På mammans ord.
4,5 tänder har han.