Vera.

Var det passande namnet.
På den storm som härjade över mellersta Finland.
Förra veckan.
Döpt efter den dag då Vera har namnsdag.
Pappan och mamman hade skaffat barnvakt.
Var överlyckliga över att få jobba i huset.
Tillsammans.
Trots den tryckande värmen.
Pappan sågade takreglar utomhus.
Mamman sa att snart blir det nog regn.
Hjälpte pappan täcka över cirkelsågen.
Det hanns med på sekunden.
Sen var stormen över oss.
Obarmhärtigt.
Regn.
Åska.
Hagel.
Mamman och pappan rusade runt i huset.
Drog ur kontakter.
Stängde alla fönster.
När det plötsligt genom åskmullret.
Hördes ett brak.
Genom fönstret sågs ett träd.
En björk som fallit rakt på huset.
Vi kikade ut.
Insåg att det fanns en hel del träd till.
Som kunde falla i den hårda blåsten.
Med pickande hjärtan.
Blixtrar och åska överallt.
Rusade vi mot bilen.
Insåg snabbt.
Att det inte var säkert där heller.
Flyttade bilen bort från alla träd.
Satt där och beundrade utsikten.

Tills stormen bedarrat.
Väl tillbaka vid huset.
Möttes vi av det här.

Blixten hade slagit ner i trädet.
Som tur var.
På precis rätt höjd.

I precis rätt träd.
För att varken vi eller huset.
Skulle komma till skada.
Inte en skråma kunde vi hitta på plåttaket.
Metallstegen upp till taket.
Var lite snevriden.
När lugnet åter lagt sig.
Sågade pappan trädet till bastuved.


Mamman funderade över resten av träden.
Som skulle kunna falla i nästa storm.