Återséenden.

Resan var full av dom.
Vera var fylld av förväntan inför detta återséende.
Med Einar och Mahilda som hon kallar Hilda.
Och Einars pappa. Som hon denna gång lärde sig heter Peter.
Som elefanten Peter.
Och Marie.
Och när Carola kom på besök med klappar till mammor och barn var stämningen på topp.

Besöket blev inte lika långt som sist.
Men lika kärt.
Mamman är så otroligt tacksam.
För barnvakten.
För lån av syskonvagn, madrass och spelande piano.
För trevligt sällskap.
För stöd i svåra skolstunder.
Vera är tacksam för lån av foppatofflor.
Aron är tacksam för pianot.


Allt blir lite festligare när man är på resa.
Lördagsgodis med polarna.
Myspys i soffan.
Att få sitta på andra barns stolar när man äter.
Och välja bland färgglada muggar och talrikar.
Att få se när dom öppnar sin fina julkalender.
Och lära sig att blåsa ut ljus och tändstickor.
Att få följa med i kompisarnas vardag.
Besöka deras öppna förskola.
Det var nog roligast av allt.
Mamman fick bokstavligt talat dra båda barnen därifrån.
Tänk, en massa sånger.
Massa barn.
Fika.
Nya leksaker.



Alla barnen var som uppslukade.
Av lek.
Var och en för sig.









Tack för detta besöket.
Nästa gång får ni komma till ett
snöigt Finland.

Lite love.

Mamman bokade om färjebiljetten.
Åkte till Sverige flera dagar tidigare.
Lämnade barnen hos barnvakt.
Drog med en nyopererad syster till stan.
Allt för denna man.
Han heter Frank Turner.


Han räddade mammans liv på sätt och vis.
Livet kändes så tråkigt och svårt ett tag.
Musiken mamman lyssnade på bestod enbart av barnvisor, mumin, Arne alligator och liknande.
Pappan suckade.
Sen fann han denna man åt mamman.
Då äntligen.
Det som hon väntat på så länge.
Gåshuden.
Adrenalinet.
Den där känslan av att den här musiken är perfekt.
Varje textrad.
Varje ackord.

Därför var mamman tvungen att gå på den här spelningen.
Hon lämnade de intet ont anande sovande barnen i trygga händer.
Hörde hur Aron skrek till igen precis när hon var på väg ut genom dörren.
Körde med fjärilar i magen till Bergsjön.
Hämtade upp syrran som hade mest ont i magen.
Några fjärilar fick dock plats.

Väl framme spred sig paniken när spelningen redan hade börjat.
Trots att vi var där i tid.
Felinformation både på biljetten och i telefon.
Lugnade dock ner oss när vi insåg att vi inte kan ha missat mer än ett par låtar.

Sen spred sig värmen.
Det var allt som mamman hade hoppats på.
Och mer.
Han spelade alla favoriterna.
Publiken så otroligt peppad.
Frank så otroligt opretentiös och mysig.
Äntligen var hon där igen.
Mamman.
På en spelning.
Efter ett par års bortavarande på grund av barnafödande.
Kändes som att vakna.
Hitta tillbaka lite till sig själv.
Frank kanske inte räddade mammans liv, men det har inte funnits en tråkig stund med honom.


The only thing there's left to do is live.

Den långa färden...

Finndjävlar åker färja.
Finlandsfärja.
Dom här finndjävlarna åker Viking Line.
Det är billigast.
Finns två färjor. Mariella och Gabriella. Den ena är lite bättre.
Åkte med den ena på vägen till Sverige och den andra tillbaka.
Ditresan gick otroligt smidigt.
Den 2 december och nästan tomt på färjan.
Ville Viking kom och hälsade på i lekrummet som barnen långa stunder hade helt för sig själva.

Det öppnades julkalender och stämningen var på topp.
Vera fick till mammans stora förskräckelse en mycket uppskattad chokladkalender med Hello Kitty.
Vi var själva på dansgolvet och hade gott om plats i kaféet.
För både två barnstolar och medhavd mat.

Sen körde mamman och barnen från Stockholm till Skara.
Vi åt som alltid på Ikea utanför Örebro.
Där laddade mamman även sin mobil i ett oövervakat vägguttag.
Någonstans efter Örebro hade vi alla tröttnat.
På de medhavda cd-skivorna.
På att sitta i bilen.
På varandras sällskap.
Att komma hem till morfar var en ren fröjd.

Det är inte alltid helt stressfritt att som ensam förälder resa med två små barn.
På vägen tillbaka följde morfar och moster med.
En otroligt lättnad.
Trots trängsel i baksätet.
Nästan för mycket Alfons Åberg.
Trafikstockning i Stockholm.
Vinterväglag.
Utsikten från bilen var helt enastående.
Tjock rimfrost hela vägen.

Resan med färjan tillbaka var lite skakig.
Den 22 december var det desto mer folk.
Morfar hade fullt upp i lekrummet.


Maten var lite sämre.
Servitören fnyste över att vi bara beställde en varmrätt.
Discot var helt ok.
Men det är trångt i hytten.
När det gungas och snarkas och skriks.
Aron skrek länge.
Morfar snarkade högt.
Färjan gungade och illamåendet trängde sig på även hos mamman.

De billigaste hytterna ligger långt ner.
Under bildäck.
Det ska man inte tänka på när det är dags att sova.
Mamman kollar för säkerhets skull vart nödutgångarna är.
Men skulle färjan välta så hamnar vi ju högst upp.
Det handlar om att hålla sig på ytan.
Både på dass.

Och i havet.

Farväl och på återseende. Del 2

Blev det inte mer än så...


Då har ändå mamman packat:
Resesäng
Julklappar
Skolpapper
Videokamera
Vanlig kamera
Batteriladdare
Bärsele
Pass
Biljetter
Bankdosor
Julgodisrecept
Ett gäng pocketböcker till gammelmoster
En hel hög gamla barnkläder till Marie
Utekläder till båda barnen
Vanliga kläder till båda barnen
Kläder till mamman
Blöjor
Tvättlappar
Necessär
Första hjälpen kit till bilen
Julkort
Välling, gröt, nappflaska, pipmugg, haklappar, matningssked
Färdkost
Ett briotåg
Tre pixiböcker
En deckare till mamman
Cd-skivor med musik och sagor till bilresan
Pennor, kalender, anteckningsbok
Julkalender
....

Hoppas inte något väsentligt glöms.
Vera börjar förstå att det är en lång resa vi har framför oss.
Först åker vi bil, sen åker vi båt, sen åker vi bil.
Sen kommer vi till morfar.
Nu är båda barnen badade.
Vera är nyklippt.
Farmor var här och lekte.
Vi är redo.

Watch out Sweden, here we come.

Farväl och på återseende.

Från och med nu är mamman bidragsberoende invandrare.
Vårdbidrag är bidraget.
Båda barnen måste vara hemma för att pengarna ska räcka till.
Tråkigt för Vera.
Hur ska hon klara sig utan alla små pottböcker på dagis.

Utan alla roliga kompisar.

Utan alla spännande saker som finns där.

Aron tyckte också att det verkade himla kul.
Det där med dagis.
Förhoppningsvis dröjer det inte så länge förrän det blir aktuellt igen.
Om mamman börjar plugga till hösten.
Blir både Aron och Vera trollbär.

Första advent.

Finfint adventsbesök.
Mia.
Överöser oss som alltid med presenter.
Hello kitty.
Grön bil.
Vera ville allt ha båda.
Kanske Aron med.
Skvaller, tips och framtidsplaner.
Snålt fika.
Te och misslyckat godis.

Sen var det roliga slut.
Nu ska julen ut.
Ur förrådet.

Ta fram julsakerna.
Så att dom finns nära till hands den 23.
Fixa adventsljusstaken och hänga upp stjärnan.
Hittar inte julgransfoten.
Pappan och Vera köper en ny.
Inser att det finns en låda till nånstans i förrådet.
Där i ligger nog julgransfoten.
Baka julgodis.
Kladdigt men gott.

Förbereda resan.
Städa bilen.
Bränna skivor med sagor och musik till den långa resan.
Ta fram väskorna.
Skriva listor.
Vad ska tas med-listan.
Vad ska alla få i julklapp-listan.
Vad ska mamman köpa på ikea-listan.

Mest mamman som stressar.
Andra tar det med ro.

Sömn.

22.35 Mamman går till sängs och läser en liten stund.
Pappan sover på soffan för att orka jobba och gå på fest dan efter.
Mamman säger vänligt att han inte behöver gå upp om Vera vaknar.

23.30 Mamman är på väg in i sömnen.
23.32 Vera skriker.
Mamman går dit.
Klappar lite och lägger på filten.

00.40 Aron slänger sig fram och tillbaka i spjälsängen.
Fiser högljutt och gnäller så att mamman vaknar.
Mamman somnar om.

01.30 Vera skriker högt.
Mamman rusar dit och lyfter upp och tröstar.
Bär mig dit, säger Vera.
Till eran säng.
Trots att vi sällan tillåter det gör mamman ett undantag.

Aron har vaknat av Veras skrik.
Mamman stoppar in nappen och lägger på lite täcke.
Han smackar ljudligt och somnar om.

Pallar upp med kuddar så att Vera inte ska ramla ur.
Lägger oss tillrätta.
Vera somnar ögonblickligen.
Ligger hopkrupen som ett spädbarn.

03.15 Mamman får Veras ben i ansiktet.
Vänder dottern tillbaka i lodrätt läge.
Försöker somna om.
Är kissenödig men för trött för att gå upp.

04.30 Aron vaknar och skriker.
Han sitter upp i sängen.
Välter sedan och slår i huvudet i spjälorna.
Mamman går dit, stoppar in nappen, går tillbaka.

Hinner inte ens lägga sig förrän han gråter igen.
Mamman klappar honom lite.
Knuffar på rumpan.
Han vrider sig och bökar.
Gnäller och somnar inte.

04.45 Mamman är tillbaka i sängen.
Somnar.
Sover djupt.

05.50 Pappan går upp och åker till jobbet.
Mamman och barnen hör ingenting.

06.45 Väckarklockan ringer.
Det är mammans mobil.
Ringsignalen är Macgyver.
Vera är klarvaken på en sekund.
Sätter sig upp i sängen och spanar efter telefonen.
Aron ligger kvar.
Men dansar.
Liggandes.

Vissa nätter sover man nästan inget alls.
Andra nätter sover man desto mer.
Hur mycket barnen än vaknar på natten.
Så är det ändå något visst att vakna och se det här.
Rumpan i vädret.
Dom små varma tårna.
Det får vara värt det eviga springandet.

Vede.

Vera har en låtsaskompis.
Han heter Vede.
Först trodde vi att hon pratade om sin kusin.
Vide.
Nej, det är inte han, säger hon.
Vede är Veras eget påhitt.
Ibland är han en av hennes armar eller ben.
Ibland en egen person.

Dagarna i ända är han i hennes närhet.
Kan bli lite problematiskt.
När mamman eller pappan inte vet.
Att hennes ena ben är Vede.
Och att Vede inte ville ha strumpa på sig.

Mamman frågade en dag hur Vede ser ut.
Som mig, svarade Vera.
Är det en flicka, frågar mamman.
Ja, säger Vera.
Men hon kallar honom alltid för han.

Vede följer med överallt.
Han sitter med i bilen när vi åker och handlar.
Han ska sitta brevid Vera när hon äter.
Han måste vara fastspänd när han åker i kundvagnen.
Han följer med när Vera sitter på pottan.

Ibland blir Vede lite besvärlig.
Som när Aron inte får vara på ett visst ställe för att Vede står där.
Eller när han vill ha dom leksaker Aron leker med.
Än har han inte knuffat Aron.
Men Vera är inte alltid någon bra förebild.

Annars är Vede helt ok.
Mamman och pappan undrar hur han ser ut.
I Veras huvud.
Kanske så här.

Det går framåt.

Sakta men säkert.
Hade varit ett passande sätt att lära sig gå på.
Aron går hellre fort och farligt.
Nu har vi en gåvagn som oftast inte tippar.
Det underlättar.
Annars kan man ju alltid hålla mammans händer.
Eller dra sig upp på byxbenen och liksom släpas med när mamman försöker gå runt i köket och laga mat.
Men gåvagnen är bra.
I den kan man köra saker.

Eller få lite hjälp på traven.

It's a love-hate relationship...

It's hard to tell if it's love or hate.
He screams at it.
Wants to come closer.
Yet keep a safe distance.
He doesn't cry.
He just screams real loud.

It's hard to get things done.
With him in the room.
And he refuses to be in some other room.
Therefor we put him here.
Where he was close yet safe.

When it is silent he hits it.
Yells at it.
When it is loud.
He's fascinated.
And scared.
Tries love it.
Tends to hate it.

The vacuum cleaner.

Ljus i mörkret.

Tänk vad en gnutta sol kan göra.
Och en minusgrad eller två.
Och en promenad i skogen med farfar.
Kasta lite sten.
Knäppa lite kort.

Men alltför snart sänker sig mörkret igen.

Då myser vi inne istället.
Där finns gosvarma katter.
Tåvärmande kaminer.
Och lampor och ljus i mörkret.

Det lyser upp och lugnar ner.
Det finns inget skönare än att som småbarnsförälder komma hit.
Till ett hem i full harmoni.

Där var sak har sin vackra plats.
Där allt matchar och passar ihop.


Även om inte exakt alla inredningsdetaljer faller en i smaken.
Är det ändå en fröjd för mammans ögon.
Dessa ögon som ibland tröttnar på leksaker, matrester, småsmulor, ytterkläder, smutstvätt, rentvätt, böcker, tidningar, nycklar, strumpor, cd-skivor, disk, haklappar, blöjor.
Som skymmer sikten.

Men mitt i all fantastiska ordning och harmoni.
Tränger sig en liten skrutt på.
Tycker att inredningen saknar något.
Ett liten bebis på brickan kanske.

Goda grannar.

En gång i tiden bodde mamman och pappan i kollektivhus.
Det var för väldigt länge sen.
I kollektivhuset fanns många goda grannar.
Och en del sämre grannar.

En av dom goda grannarna var Svante.
Nu har kärleken drivit även honom hit.
Till Finland.
Oulu ligger en bra bit härifrån, så det var väldigt kul att han hälsade på.

Barnen tyckte att det var helt otroligt spännande.
Vera tvingade Svante att läsa för henne.
Både på svenska och finska.
Aron som annars brukar vara lite blyg med nya människor.
Gjorde inget annat än hängde i Svantes byxor.
Vera imponerade med långa högljudda rullande rrrrr.
Aron imponerade med att lära sig öppna städskåpet själv.

En hel del hanns det med.
Kvällspromenad till ljudet av fyrverkerier.
Bastubad i allmännt utrymme.
Öl, även kallad Bisse.
Lasagne i mängder.
Pepparkakor i muminform.
Och en hel del trevligt prat.

Promenaden runt sjön förde tankarna till en annan förort.
Och kanske vårat område påminner lite om Bergsjön.
I alla fall när Bergsjön visade sig från sin bästa sida.

Utförsäljning

Gjorde ännu ett försök.
Att bli av med gamla kläder och prylar.
Lite blandat resultat.
Gick inte så mycket plus.
Berodde en hel del på att pengarna gick åt att köpa andras prylar.
Försjälningschefen var ändå nöjd med resultatet.

Det mesta av det som blev kvar lämnades in till röda korset.
Resten kanske går vid nästa försök.

November....

Probably the uggliest month of the year.

Yes it is pee.
This is what happens.
When there is lots of wonderful white snow for the dogs and drunkards to pee on.
And the snow melts.
But not entirely.

It's dark and grey here.
The sun rises at 8.42 and sets at 15.22.
Too bad there is too much fog and clouds for us to even notice the sun.
Seems like November just can't get it right.
Cold.
But not cold enough for the ice to be safe.


Cold.
But not cold enough to snow.
Just damp.
Wet.
Grey.
Not as much fun as sledding.
But good enough for them.
Their imagination has no boundaries.

Inte helt lätt...

Det krävs en hel del tålamod.
När barnen ska fotograferas.
I alla fall när mamman och pappan vill att de ska posera.
Mest mamman är det som vill.
Vill ha fina foton till julkorten.

Men två barn som ska sitta upp samtidigt.
Titta upp samtidigt.
Det kräver en hel del tålamod.


Tålamod som barnen inte alltid har.
Bara spring och hopp i benen.
Eller uppmärksamheten riktad åt fel håll.


Det händer även att mammans och pappans intstruktioner misstolkas.
Att hålla om varandra till exempel.


Eller att mutorna gör att barnen blir för uppspelta.



Men med hjälp av lite godis, leksaker och två väldigt roliga föräldrar.
Kan det hända att man lyckas.