Vera 3 år.

Vera tog god tid på sig.
Låg i mammans mage.
3 veckor extra.
Sen hade vi det svårt.
Vera och mamman.
Många timmar.
Många dagar.
Ont.
Trötthet.
Obeskrivligt.
Stackars lilla Vera.
Hade det nog inte heller lätt.
Inte mamman.
Inte pappan.
Men efter 4 dagars pinvärkar.
Igångsättning.
Morfin, lustgas, epidural.
Kom lilla skruttan ut.
Hej.
Sa mamman.
Ska ni inte se efter vad det är för kön.
Undrade sköterskan.
Mamman visste dock.
Alltsedan befruktingen.
Att det var en liten tjej.
Vår älskade Vera.
En jobbig start.
Neonatalavdelningen.
Infektion.
Trötthet.
Så bedövande hos mamman.
Pappan var hos Vera.
Matade, bytte, vaggade.
Befrielsen.
Att få komma hem.
Till vårat lilla hus.
Pappan visade Vera alla rum.
Katterna kom och hälsade.
Varje dag var som julafton.
Den lilla varelse.
I sängen bredvid mamman och pappan.
Som man fick klä i fina små kläder.
Lukten.
Av bebishud.
Stoltheten.
Över allt hon gjorde.
Världens mest fantastiska.
Mamman och pappans alldeles egna.
Glädjen.
Över allt hon lärt oss.
Sen växte hon.
Fortare än mamman och pappan ville.
Självständig har hon varit sen födseln.
Men nu är hon plötsligt så stor.
3-årsdagen.
Den 11 maj.
Hade väntats på med spänning.
Kalas skulle dock inte firas på samma dag.
Men lite firades hon.

Aron, mamman, pappan, morfar sjöng.
Aron ropade mest hurra.
En present fick hon öppna denna dag.
Den finaste av alla.


Trots att Vera nu är stor.
Kan hon nog inte förstå.
Allt jobb och all kärlek.
Som låg bakom nallen.
Men fin tyckte hon den var.

Namnet.
Nallen.