Dopparedan.

Kusinerna är redo.
Förväntningarna är enorma.
Maten var svår att få ner.
När pirret i magen tar sån plats.

Att dom vuxna aldrig kunde sluta äta.
Hade barnen svårt att förstå.
Men så äntligen.
Bordet dukades av.
Maten ställdes undan.
Det tisslades och tasslades om att nu kommer han snart.
Jultomten.
Plötsligt bankade det på dörren.
In kom han.
Med stor mage, långt skägg och allt.


Lite otäck var han först.
Men när han visade sig vara ofarlig.

Vågade sig småtomtarna fram.
Han behövde ju hjälp.
Med alla klapparna.
Glatt skred dom till verket.
Tog det på största allvar.

Lyssnade noga vem som skulle få paketet.
Gjorde stora högar.
Av sina egna paket.
Även jultomten tog det på största allvar.
Svarade på frågor om klappar och tomteverkstad.
Svettades och kämpade i dräkten.
Lyfte ibland på skägget och drack lite grann.
Det blev ett väldigt spring.
Så roligt det var.


Tomtarna sprang.
Högarna växte.
Lillebror hejade på.

Klapparna ville aldrig ta slut.
Mamman och pappan suckade.
Och förfasades.
Över bergen av klappar.
När allt var utedelat och öppnat.
Fanns inte mycket ork kvar.
Att leka med allt.
Vera och Aron bytte varandras julklappar.
Aron ville få Veras mumingitarr.
Vera ville ha Arons bilar.

Efter en lång och slitsam kväll.
Var det tur att det fanns.
Choklad.
Att äta sig mätt på.
Att smycka ansiktet med.
Att ta med sig hem.
Det var en god jul.
Och nog blir det en god fortsättning också.