Vargavinter.

Det är kallt här.
Ibland för kallt.
Är det under -20 går vi inte ut.
Men är det så kallt många dagar i sträck.
Måste man ändå trotsa kylan.
Och gå ut.

Då klär vi på barnen det här.


Ett par strumpbyxor.
En långärmad tröja.
Ylleoverall.
Yllestrumpor.
En tunn undermössa.
Ett halsskydd.
En tjock övermössa.
En tjock vinteroverall.
Ett par tunna stickade vantar.
Ett par tjocka vintervantar.
Ett par vinterkängor.
Sen ser dom ut så här.

Nöjda och glada är dom inte förrän vi kommit ut.
Båda våra barn hatar att klä på sig.
Påklädningen sker varje dag under blod, svett och tårar.
I alla fall svett och tårar.
Blodet är väl mest mammans och pappans.
Som kokar.
Väl ute klagas det sällan.

Trots att Veras fingar alltid blir iskalla.
Trots att Aron knappt kan röra sig i sina kläder.
För ute finns det så mycket snö.
Och så mycket roligt.
En timme kan man vara ute.
Om inte mamman fryser innan dess.

Pulka är roligast när pappan också åker.
Vera skrattar hela vägen ner.
Speciellt om det går över ett gupp.
Eller om pulkan åker jättelångt.
Ända in i Arons vagn.
Aron är lite skeptisk till pulkan.
Sen han föll ur och hamnade med ansiktet ner i snön.
Säkrast att sitta i mammans knä.

En dag när vi kom ut.
Hade någon byggt en snökoja.
Ett hål i en plogad hög.
Båda ungarna fick plats och hade väldigt roligt.
Vera bakade snöbullar.
Aron smakade.

Mums.
Hoppas att det inte var saffransbullar.