Aron 1 år.

Han var beräknad till den 21 februari.
Pappans födelsedag.
Men han trivdes bra här inne.

Mamman trivdes inte riktigt lika bra.
Inte efter flera månaders illamående.
Kräkningar.
Foglossning.
Halsbränna.
En bruten svanskota.
Mamman sov när vattnet gick.
06.15.
Hämta en handduk.
Sa mamman till pappan.
Sen kom sammandragningar.
Men ingen smärta.
Mamman visste inte vad hon skulle tro.
Sist var det bara smärta.
Vi åt frukost.
Packade ihop alla grejer i lugn och ro.
Vera gick och hämtade bilbarnstolen.
Hon visste att bebisen behövde den.
Körde Vera till pappans moster.
Nu ska vi hämta bebisen.
Förklarade mamman och pappan.
Vera hade redan fullt upp.
Vid 12-tiden åkte vi till sjukhuset.
Kollade hjärtljud.
Sammandragningar.
Vattnet rann.
Allt var ok.
Tog ett tag innan läkaren kom.
Vi gick och åt lunch i kafeterian.
Mamman satt med en stor handduk innanför byxorna.
Lite märkligt att sitta där.
Ätandes bland all sjukvårdspersonal.
Medans vattnet fortsatte att forsa.
Sammandragningarna starka nu.
Ingen smärta.
Lite pinsamt.
Att gå med våta byxor.
Läkaren undersökte.
Öppen 3-4cm.
Mamman kunde inte tro att det var sant.
Inte alls.
Med Vera var hon inte öppen någonting.
Efter flera dagar av pinvärkar.
Glada i hågen.
Åkte mamman och pappan till pappans moster.
För att hälsa på Vera.
Byta kläder.
På parkeringen kom smärtan.
Men helt ok var det.
Sen stod mamman i duschen.
Länge.
Gjorde lite höftdans mellan värkarna.
Satte tydligen fart.
Rätt som det var.
Kom värkarna tätt.
Shit.
Tänkte mamman.
Nu är det bråttom.
Svårt att få på kläderna.
Svårt att åka bil.
Klockan 14.30 sitter vi i bilen.
3 minuter mellan värkarna.
Smärtan stark nu.
Pappan parkerar bilen.
Mamman stapplar in på sjukhuset.
Stannar.
Andas.
Stönar.
Frustar.
Rör mig inte.
Nudda mig inte.
Väser mamman mellan värkarna.
Fick komma till ett rum.
Lyckades byta om.
Mellan otroligt intensiva värkar.
Öppen 8 cm.
Pappan otroligt glad och lättad.
Mamman ville ha epidural.
Läkaren kommer för att lägga den.
Då.
Går hjärtljuden ner.
Sen går det fort.
Barnmorskan vänder mamman på sängen.
Med våld.
Mamman vill bara andas genom värken.
Nu.
Skriker barnmorskan.
Sen ringer hon.
Mamman förstår inte vad som sägs.
Hon förstår bara ett ord.
Hätä.
Det betyder fara.
Sen kommer människor in i rummet.
Lyfter över mamman på en annan säng.
Panik.
Tänk om.
Tänk om.
Pojken inte klarar sig.
Mamman tittar på pappa.
Dom vet vad dom gör säger han.
Sen kör dom in mamman i operationssalen.
Det finns många i rummet.
Läkaren pratar engelska.
Mamman får en mask över ansiket.
Nålar i armen.
Sen slocknar det.
15.39
Lyfte dom ut världens finaste lilla pojke ur mammans mage.
Han skrek.
Berättade barnmorskan efteråt.
Tio minuter senare.
Höll pappan honom i sin famn.
Pappans väntan var lång.
Innan han visste om allt skulle gå bra.
Med mamman.
Med pojken.
Då blir kort tid lång.
Mamman vaknade av enorm smärta.
Grät.
En sköterska kom fram.
Klappade mamman på kinden.
Berättade att allt gått bra.
You have a healthy boy.
Gav mamman mer smärtstillande.
Mamman somnade om.
Sen efter några timmar.
Kom mamman äntligen till bb.
Tårarna rann.
Där stod världens finaste pappa.
Med världens finaste pojke i famnen.
Tacksamheten.
För att allt hade gått bra.
Går inte att beskriva i ord.
Det tar på krafterna att föda barn.
Att hantera smärtan.
Oron.
Glädjen.

Kärleken.
Så stark från första ögonkastet.
Så underbart ömsesidig.
När man fått ett år av distans.
Inser man komiken i den hela.
Denna lilla plutt.
Med sned näsa.
Ögon som tittade i kors.
Var den vackraste pojken vi sett.
Han fick heta Aron.

Lillebror.
Sa Vera.
Hon petade försiktigt.
Satte på honom mössan hon haft med i ett paket.
Undrade var hans händer var.
Dom gömdes under kläderna.


På ett ögonblick hade hon blivit stor.
Storasyster.

Det var ett år sen idag.
Ett år fyllt av kramar.
Skratt.
Gråt.
Kärlek.