Det är dags att ta farväl.
Av en era.
När båda barnen sov.
Två timmar mitt på dagen.
Samtidigt.
Vera är nu så stor.
Enligt henne själv.
Att hon inte orkar sova på dagen.
Mammans försök är ihärdiga.
Dock inser även mamman.
Att det inte är värt att bråka.
En timme om dan.
Om någonting som ändå inte kommer ske.
Har Vera bestämt sig för att inte sova.
Sover hon inte.
Mamman sörjer sitt lilla andningshål.
Men inser att det innbär.
Att lilltösen blir stor.
Det är inget att sörja över.
Aron sörjer.
Sin allra bästa julklapp.
Mumingitarren.
Som han spelat på.
Sjungit med.
Varje dag.
Många gånger.
Varje dag.
Han satt och spelade.
Stod och spelade.
Gick och spelade.
Tyvärr stod han även ibland.
På gitarren.
Till sist höll den inte längre.
Tur att födelsedagen.
Inte är långt borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar