Sista veckan återvände vi till Skara.
Besökte N och K utanför Falköping. Fika, prat, musik och en väldig massa matruschkor.
Så otroligt gott fika. Så otroligt lågt i tak på övervåningen.
Nähdään Suomessa!
För att vidare turista i Skaraborg for vi till Götene.
Där välkomnades vi av C http://carolasblogg.blogspot.com/.
Fika, hundar, grannar och långväga besök.
Tacos.
Always.
Dottern åt mest majs.
Sonen åt mest gräs.
Einar och Hilda älskade pippihuset.
Mamman älskade glasstårtan. Verkligen. Älskade.
Stackars Buffy var inlåst. Fick följa festen från fönstret. Inte alltid lätt att vara hund. Sorgsna skall hördes inifrån. We love you, Buffy.
Vera kallar alla hundar för Buffy.
That's how much she loves you.
Hildas tröja säger allt. Born to dance, love to party. Det sammanfattar våran sammankomst. Och mycket av våra tidigare sammankomster. Innan männen och barnen.
I Skara fick vi sedan celebert besök från USA. Nämligen Brian och hans fru Loanne. Brian har varit mammans elev. När hon bodde i Seattle träffades dom en gång i veckan på ett bibliotek och hon lärde Brian svenska.
Han är en duktig elev. Och han lär sig fortfarande.
Fikade världens största vaniljbullar, besökte museiparken, förundrades över vilka konstiga människor det finns. I Uppsala till exempel.
See you in California!
Sen kom hon en sväng.
Sagotanten.
När hon som mest behövdes.
För att muntra upp griniga mamman.
Och för att göra det dottern älskar mest.
Läsa en bok för henne.
Kalas, kalas, kalas.
Åh, lilla kusinen.
Redan 1 år.
Finaste tårtan hade hon bakat, mor din.
Och gick gjorde du. Flera steg. På beställning till och med. Presenter blev det. Och kompisen kom. Och vi är så glada att vi var där.
Det är roligt att vara på kalas.
Roligt att leka med andras leksaker.
Speciellt dom nya legona som kusinen hade fått.
Och med ljuståget.
Som man egentligen inte fick leka med.
Allt var kul tills Pingu drev Aron till vansinne.
Liten, mjuk och go i all ära, men oj så irriterande...
Till slut var det dags att ta farväl.
Inget mer morfarsmys på ett tag.
Det kommer att bli svårt.
Det var en av dom bästa somrarna nånsin. Tack till alla vi hann träffa. För god mat och gott sällskap och välbehövd hjälp med barnen.
Resan tillbaka gick bra. Disco på färjan så klart. Vera dansade på dansgolvet där dansbandet spelade. Det applåderades glatt åt den lilla dansösen.
Väl hemma infann sig en konstig känsla av att inte vara riktigt hemma.
Någonstans.
söndag 23 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Party javisst, men när dansade vi egentligen så himlans mycket???
SvaraRadera